Din BFF

Hej igen kära läsare och kära vänner och kära ni andra som älskar att hata mig! 

Har min blomstrande bloggstatistik de senaste veckorna förändrat mig tänker ni förstås? Hur tacklar jag min nya roll som Svenskfinlands favoritfetto, Österbottens egen Adele, bloggosfärens högsta BMI (Besökare Med Intresse)? Ja hörni, inget rör mig i ryggen. I’m still Jenny from the block.


Se så avslappnad och folklig jag (nej, det är faktiskt inte Kim Kardashisan!) var i lördags i cape och pennkjol till exempel.

Nej, men seriöst. Jag har en tendens att dra mig tillbaka i debatter, även efter att jag frivilligt gett mig in i den. Jag blir så ångestfylld när jag inte får förklarat det jag vill. Sen blir jag trött av känslan av att stå och ropa i ett vattenfall. Och till sist har jag faktiskt svårt att hålla mig sansad när folk verkar missförstå med flit. Tänker inte på nån särskild utan bara hela debatten. Så då går jag bara. Inte så konstruktivt, I know. Men så är det. Är GRYMT tacksam för t ex Hanna P. och Linnea P. Och Maria W. och ni andra som orkar och kan debattera. Tack!

Ett sista instick bara: alla kroppar borde vara lika mycket värda. Men alla kroppar är inte det. De är inte det. När du jämställer din smala kropp med min, hur väl du än menar, så känns det som att du ignorerar mig totalt. För jag vet så väl att vi inte är jämställda.

Okej och nu till rubriken (alla ba, eeh inte så bff-ig början på detta inlägg din tjatiga lördagskorv)! Jag har -än en gång – bytt namn på Insta. Och nu är jag ÄNTLIGEN nöjd. För nu matchar min insta med min blogg. 


BFF står ju givetvis för Blejk, fejt & fab. Precis som i min bloggadress. Jag tänker mig att det ska kännas som att besöka en bästis när man kommer in på mina hörn av internätet. En bästis som visserligen driver dig till vansinne 50% av tiden, men det är ju så vänskap är. Jag tycker ni ska följa mig på Insta om ni inte gör det redan. Just nu på min Insta pågår en omröstning om denna: 


Köpte denna KATT på storloppis i Vasa (var inte där själv, min privata spanare Moa fixade den åt mig) i helgen. Men nu menar mamma att det är en hund?! Ja, jag vet, skrattretande eller hur! Elleeeer…? Är du team katt eller hund?

Bikinihetsen här, hej!

Egentligen skulle jag inte orka ge mig in i den här snårskogen till debatt. Och inte för att jag är SÅÅÅ trött på att höra om det (utan för jag är så däckad av pollenallergi att jag helst skulle sova 24/7). Visst, det hade ju varit skitskönt att inte behöva diskutera kropp alls, men i så fall får vi ju backa bandet 2000 år och försöka sudda ut alla skönhetsideal nånsin. Visst, det hade varit skitskönt att kunna konstatera att kropp inte spelar nån roll alls och hävda att jag, eller nån annan, ser kropp ens. Men i så fall får vi lobotomera oss och stiga ut ur samhället och leva i nåt slags parallellt universum. Jag tror det här med kropp och hur vi värderar vår egen och andras ligger så inbränt i vårt kollektiva medvetande att vi nog inte kan radera det, bara så där. 

Så att sucka och himla med ögonen över att folk diskuterar det igeeen är fucking oartigt, det är vad det är. ”Kan vi inte alla bara konstatera att alla är lika värda?” Vet ni hur trött jag är på att höra det!? Vi kan ju inte det, det går inte att börja från noll så där mitt i allt. Och fattar man inte det så är man nog inte medveten om hur priviligierad man är. För det är alltid normsnygga, normsmala som säger det. Alltid. Jag har aldrig hört en tjock människa säga att hen är trött på den här diskussionen (ja, det skulle vara en man i så fall, men det är en annan fråga). För oss är den diskussionen inte över bara för att nån smal en tycker att det minsann räcker med kroppsprat nu. 

Och att lägga hela ansvaret på individnivå är så jävla fel. Det är är inte upp till var och en hur man känner det. Du är inte misslyckad för att du inte är bekväm i bikini ännu. Jag fattar precis hur det är att stå där och inte ha det där jävla självförtroendet. Jag fattar precis hur det är att att försöka jobba upp den där styrkan lite, lite hela tiden men ständigt bli påmind (genom blickar, kommentarer och ett patriarkatsponsrat medieklimat) om att din kropp inte är snygg eller åtråvärd eller ens accepterbar och sen, när man vänder sig till systraskapet för att få stöd, möta ögon som himlar och tunga suckar och ett rastlöst ”kan vi inte sluta prata kroppar snart..?”.

Så visst, det hade varit skitskönt att inte prata kropp alls. Men vi är inte där. För att nåt ska bli ett icke-ämne så måste det först bli ett jävla ämne. Och det ska nötas ner och präntas in och diskuteras tills hela jävla systemet är utbytt och först då, först då ska jag sucka och säga ”nej hörni, ska vi snacka knyppling nu?”.

Och sen det här med vem som har rätt att uttala sig och föra kampen. Så jävla svårt det med! Men så här tänker jag.

Att känna sig otillräcklig i sin kropp är inte ett enbart ett fett problem. Vi har alla komplex och alla sina osäkerheter. Vi har alla slagfält att gå igenom. Oavsett hur våra kroppar ser ut. Och vi kan nära varandras respektive kamper och vi kan hitta stöd i andra. Att veta att vi blir hållna om ryggen är så jävla värdefullt. Alltså verkligen. Och alla är och ska göra vad de behöver göra för att känna sig okej med sig själv.

Men.
Men. 

Att ge utrymme. Att förstå att nu är det min tur att stiga åt sidan. Det är en av de viktigaste uppgifter man har som priviligerad. 

OBS! Att vara priviligerad är inte det samma som att vara felfri eller problemfri. Vi har alla ett jävla marathon på hinderbana framför oss att springa. Och vi måste alla kämpa. Jag vet det.

Men jag vet också att det bara är de mer priviligierade som menar att vi springer det där marathonet enligt samma regler. Ser du inte bojan som sinkar din tjocka medsprinter kan du eventuellt vara en del av den bojan. Så sjukt jobbig insikt, I know.

Man kan inte mäta vem som har det jobbigast egentligen och det finns inte en nedre viktgränsen för vem som får uttala sig.

Men tänk dig bara att du har kvar alla dina komplex och alla dina osäkerheter och alla din fel och brister i din kropp. Sen täcker du allt det med 30 kilo fett. 

Där har du mig. 

Veckans skiva

  
Längesen jag uppdaterat den här kategorin men nu jävlar. Enda skivan värd att lyssna på just nu är Cherries Sherihan. EDIT: tar tillbaka det där pga Lemonade. Så klart.

Så sjukt smooth och smekande RnB att man ba VA har TLC fått barn med D’angelo och Erykah är gudmor? Och ba VA har det barnet sen tillbringat somrarna med sina svenska släktingar Lisa Nilsson och Lorentz? Shit alltså! 

Men seriöst. Att lyssna på Cherrie är som att tvätta öronen med tops gjorda av kärlek. Ni kan ju försöka själva. Till och med den här helvetes jävla skitmåndagen* blev lite mer uthärdlig. 

*= Viola hade ner min favoritkaktus så att den gick sönder och dog och dessutom i fallet även hade sönder min favoritlampa. Och fatet till en annan blomkruka. Allt detta sekunden jag skulle gå till jobbet. Bra start på dagen, kunde tro mitt liv är en Special K-reklam. Not.

Utflykt

Alltså vilken första maj vi bjöds på! Så jävl skönt väder. Det enda jag egentligen saknar är nåt aldrig så litet demonstrationståg häromkring. Lite mer klasskamp och mindre studentmössor typ. Inte för att jag har så hemskt mycket emot studentmössor, men för principen liksom. Det är ju ändå arbetarnas dag. Oh well.

Vi åkte en billast till Stundars idag för att gå på Nicolines vernissage.

Gillade verkligen utställningen, tycker ni ska gå och se den om ni bara kan. Så himla fina blyertsteckningar. Nicoline har också en väldigt fin film med i utställningen Vår plats? som visas på Elverket här i stan. Vernissagen till den var vi på i fredagskväll förresten. Det såg ut lite så här:



Mycket roligt och mycket fint i den utställningen också. Jaja, hur som helst. Det var dagens utflykt jag skulle berätta om egentligen.

Efter att vi sett utställningen gick vi runt och kikade in i alla hus och stugor vi såg. Solen sken så där lagom och jag hade inte jacka på mig på hela dagen och det doftade så där trevligt av tjära. Pär sa upprepade gånger att han kände sig som en kalv på grönbete och fan om det inte kändes lite så.

Sen kom vi på att vi skulle åka till Replot, när vi ändå var i trakterna. Så vi åkte över Replotbron och oooh:ade och aaah:ade passande.

Målet var utkikstornet Saltkaret, som finns längst ut på Replot, på Björkö.

Vi parkerade i hamnen, hittade en dörr som matchade Björn…

… stod på lite bryggor…

… och gick lite. Mycket snygg natur och en huggorm såg vi! Huggormen var ju bäst, men det här tillhör ju nåt naturvärldsarv, så det är rätt najs. Gillar ju skärgårdslandskap nästan bäst av alla landskap.


Och sen klättrade vi upp och såg på utsikten. Och vilken utsikt! Som utsiktstorn får Saltkaret fem av fem möjliga. Rejält och redigt byggt är det också.

Sen åt vi pommes och vegeburgare (som var så där alltså men jag var så hungrig att det gick bra ändå) strax bredvid bron och sen körde vi hemåt i när solnedgången var som vackrast.

Väldigt fin dag och väldigt skönt att känna att solen värmt ansiktet. Är dessutom jättejättetrött nu på det där sättet man bara blir av frisk havsluft.

Fredag

Vardagen fortsätter, trots viktdebatt och läsarrekord. Fast idag är det ju fredag och lite vardag premium. Jobbade och slutade jobba och mötte upp ett gulligt litet popsnöre för att helghandla.

Och hämta ut Adlibris-paket på posten. Paketet innehöll mest presenter till andra, men lite åt mig själv hade jag lyckats smyga ner. Kvinnan på tåget eller Girl on the train som den engelska (och snyggare) titeln lyder.

Återstoden av dagen pga snyggt omslag och klassiker.

 

Och kokboken Green Kitchen Stories för jag är ju trots allt rikstjockis nummer ett nu då och vad är då mer lämplig läsning än en bok om maaaaaaat?

Och medan jag packade upp mina nya böcker och fotade dem hade Viola en religiös upplevelse. Tycker den här bilden är otroligt rolig, så rolig att jag måste radera en annan bild på Viola från Insta som jag hade lagt upp strax precis innan, för att göra plats för denna. Jag heter förresten ell.en.degenerate på Insta, om ni inte kan få nog av mig.

Rent och skärt utnyttjande av mina 15 minutes

Alltså min bloggstatistik är det sjukaste jag sett sen de glada dagarna när Jeppis Pride var i ropet. Helt jävla övergalet egentligen. 

Först vill jag säga tack till alla som skriver så himla fina kommentarer och trycker på like. Utan er hade jag nog legat under täcket och gått under av ångest. Det är en konstig sak när ens kropp plötsligt står i centrum för nån debatt. För er är det kanske bara en kommentar men för mig är det så mycket mer. Jag är så tacksam över det stöd jag fått. Det är som en sån där tillitsövning när man ska falla bakåt och låta sig fångas av nån. Det känns som att jag blivit fångad av tusen varma armar. Fun fact: det är ungefär så många armar som krävs för att orka fånga min kropp, höhö. 

Aaanyhoo, jag tänkte göra nåt jag lärt mig av ingen mindre än Blondinbella. Först skriver man något provokativt och nåt som folk går i gång på och när besökarna är som flest och alla pratar om din blogg så slår man till och gör reklam om något, t ex en hudvårdsserie. Skitsmart. Och nu skulle jag vilja be er om en sak. Ni som bor i Jeppis. 

Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men vår lilla stad har börjat befläckas av klistermärken från Nordisk ungdom. Nordisk ungdom är, för den som inte vet, en ganska äcklig organisation som härstammar från Sverige. Så här beskrivs den på Wikipedia

Statens medieråd bedömer Nordisk Ungdom som en fascistisk och radikalt högerpopulistisk organisation, och menar att organisationen inkorporerar ”ideologiska element och politiska strategier från den italienska sociala fascismen”, samt beskriver lokalen Stacken som ”det första fascistiska sociala centret i Sverige”. Expo kategoriserar Nordisk Ungdom som en nazistisk och högerextrem aktivistorganisation och även i media förekommer samma beskrivning av organisationen. Ibland används bara benämningen högerextrem.

Fascism, nazism och högerextremt är alltså ledorden. Inte så kul alltså. Klistermärken kan verka som en bagatell, men bagateller blir snabbt mer än så. Och jag vill inte ens ha klistermärkena från den organisationen här. Det gör mig orolig långt ner i maggropen att det finns människor som klistrar upp dem. Att nazism och fascism – för det är det de står för, inget annat – har anhängare här. Det gör mig orolig att det finns anhängare nånstans överhuvudtaget men här. Det är så nära. 

 Jag och Pär har tagit för vana att riva ner dem så fort vi ser dem. Varje morgon denna vecka har jag rivit ner ett par stycken på väg till jobbet. Varje morgon har det funnits nya på nästan samma ställen. På lyktstolpar och stuprännor mest.

Så jag vill bara be er att riva ner dem när ni ser dem, klistermärkena alltså. Det är en liten sak, men det man gör om man lämnar kvar dem är att ge dem gratis reklamutrymme på offentliga platser. Jag vill inte att sånt skit ska bli ett inslag i gatubilden man inte längre reagerar på. Det börjar med klistermärken och slutar med nåt helt annat.

Klistermärkena är oftast svarta och orangea och sticker verkligen i ögonen, av flera orsaker. 

Tack för talturen, peace out homies!

Hälsan då?

En av de första motargumenten man brukar få höra när man börjar, om än aldrig så blygsamt, säga att man gillar sin tjocka kropp är det här med hur ohälsosam man är. Hur kan promota övervikt liksom?! 

För det första: jag promotar ingenting annat än min egen rätt att få vara som jag är och få känna mig nöjd så. Min blogg och mitt varande är inte brought to you by nåt hemligt fettosällskap som vill göra alla tjocka. Alla får vara PRECIS som de vill, inklusive jag själv. 

För det andra. Det är FINT att så många engagerar sig i min och mina medsystrars och bröders hälsa, alltså verkligen. RÖRANDE nästan att se hur många välmenande kommentarer om hjärt- och kärlsjukdomar och söndriga leder och knän man får. GUD SÅ HÄRLIGT att ni bryr er!!!!! 

Jag håller helt med er också kära hälsofreax! Hälsa är viktigt, A och O kan man säga. Vem vill inte må bra liksom? Och vad mår man inte bättre av än att konstant och ideligen – helst dagligen – få höra hur ohälsosam och deillusionerad man är om man är tjock och nöjd, helst av normalviktiga och därför hälsosamma människor som ABSOLUT vet bättre än en själv! Där kan ni ju ändå ge er själva en stor jävla applåd, ni som oroar er så jävla mycket för min hälsa, att ni verkligen HJÄLPER mig och mina tjocka homies genom att påpeka allt vad övervikt eventuellt kan föra med sig. Tack alla experter på social medier för er genuina omtanke!!! Hälsan fram för allt, eller hur *söker high fives med handen*

Hade nästan tänkt trycka på ”publicera” redan men. Så tänkte jag på en sak.

Jag tänkte att om jag får vara så djärv och undra en liten försynt sak, i ett sånt ämne där jag verkligen inte har nån auktoritet eller insyn som mitt eget välmående.

Jag tänkte så här. När jag var tretton och grät om kvällarna för att nån nia hade påpekat på skolbussen hur äcklig och fet jag var och ingen sa emot eller stod upp för mig? Då mådde jag skitdåligt. 

Jag mådde också jävligt dåligt på ettan i gymnasiet, när jag inte vågade äta skollunch under en hel termin, för alla vet ju hur äckligt det är med feta människor som äter. Och när en äldre (också överviktig) bekant till familjen nöp mig i midjan och skrockade (så hans dubbelhakor dallrade) ”nån som skulle behöva banta!” Jag höll mig för gråt och skrev i min dagbok att jag hoppas jag svälter ihjäl. Det var nog en åtta-nia på må dåligt-skalan. 

Eller när en kompis pojkvän i högstadiet på en hemmafest förklarade hur fet och ful jag är och ingen kommer nånsin vilja ligga med mig. Jag var fjorton. Och sen var jag tjugo och satt på krogen och en full kille kom och sa åt mig att om man tittar förbi allt fläsk så är jag rätt söt. Sen frågade han om vi skulle knulla. Den fulla killen överbevisade ju visserligen den tidigare teorin om att ingen skulle vilja ligga med mig, men jag sa ändå nej. Då mådde jag apdåligt. Alltså verkligen hälsovådligt. 

Eller läraren i högstadiet som efter ett sommarlov glatt kom och kramade mig och sa hur ROLIGT det var att se att jag gått ner i vikt. Det var ju snällt kanske, men usch vad det sved. 

Mina exempel är 100% sanna och 0% unika. Det är inte speciellt synd om mig, det är inte det jag menar. Det jag menar är bara att FY FAN VAD SKÖNT det hade varit som tonåring och för några år sen bara vetat om denna armé av människor som verkligen BRYR SIG OM min jävla hälsa. Som tar sig tid att kommentera och påpeka och tipsa och allt det där, ett gäng riddare kan man kanske kalla er, som inte bryr sig om nåt annat än att vi tjocka människor ska må bra och ha hälsan. SATAN VAD GÖTT det hade vart hörni med lite omtanke om min hälsa då. Men hej – bättre sent än aldrig, amma right?

Så ett STORT TACK till er som är oroade för min hälsa, på Facebook och i livet, men vet ni. Ni kan pusta ut. För just nu mår jag faktiskt bättre än nånsin förr. Och jag är fortfarande tjock! Jag kanske inte springer ett marathon, men jag vill inte längre dö och det känns ju väldigt HÄLSOSAMT!

Boyfriend jeans

  
Ville bara påpeka det absurda i termen boyfriend jeans. De understa jeansen är mina egna ”boyfriend” modell från Lindex. De översta är min riktiga boyfriends jeans.

  
Så här ser äkta boyfriend jeans it på mig. Just sayin Lindex, these hips don’t lie. 

Speaking of, jag var ju med på radio idag, på Myteriet (finns eventuellt på Arenan, har inte kollat pga klarar inte av att höra mig själv) och pratade om att vara tjock och glad. Och inte på ett sånt där fryntligt Augustus Glupsk-sätt utan på ett existensberättigat jag-är-inte-bara-min-kropp-sätt. 

Det är en sån komplex fråga det här med kropp och ideal och självkärlek. Det borde inte vara en fråga överhuvudtaget MEN nu är det ju det. Jag har aldrig sett mig sig själv som en aktivist, även om det är en fråga jag brinner för. Min kamp för min kropp har alltid varit högst personlig. En slags överlevnadsstrategi if you will.

Jag har bestämt att jag inte tänker be om ursäkt för min kropp längre, jag tänker inte gömma den längre, jag tänker inte skämmas för eller hata den längre. Jag har hatat min kropp så otroligt mycket, jag har späkt och misshandlat den och gått ner i vikt och inte blivit lyckligare och gått upp i vikt och inte blivit olyckligare. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att hitta fel i mig själv. 

Men alltså. Det finns så sjuuukt mycket annat roligare att koncentrera sig på här i livet. Just nu t ex läser kag en biografi om Elisabeth I. Jag har inte tid att lägga ner energi på att hata mig själv för att jag är tjock. 

Tjock är inte lika med ful eller fel eller slampig eller lat eller dum eller ohälsosam. Tjock går inte automatiskt hand i hand med en massa andra egenskaper. Tjock är, precis som smal eller muskulös eller whatever, en slags legobit du kan pussla ihop med vilken annan egenskap du vill. OCH DU BESTÄMMER SJÄLV. Jag t ex, tycker jag är tjock och vacker och rolig och smart och snäll när det behövs och elak när det behövs.  

Och är det inte konstigt, att enbart den inställningen, räknas som aktivism? 

PS Känn dig inte dålig om du fortfarande inte gillar din kropp. Det är helt okej att vara onöjd liksom, det är inte underligt som världen ser ut. Jag är onöjd åtminstone en dag i veckan. Det är synd att det är så men du är inte svag på nåt sätt. Jag lovar. Det går dock att börja gilla sig själv lite mer, det lovar jag också.

Det är också okej att aktivt jobba för att se annorlunda ut, så klart. Känner man att man vill prioritera den tiden det krävs så är det också okej. Förvänta dig bara inte att alla andra vill prioritera likadant.

En utredning om inredning del III

Vi ska nu i serien om vårt hem träda ut ur köket och in i den delen av lägenheten som jag kallar matsalen. Andra kanske skulle kalla det ett hörn, men jaja. Nu står vi alltså i köket och tittar ut.

När du kommer ut ut köket och ser åt höger så ser du detta.

Mitt senaste växtinköp bl a. Det är ett (en?) fågelbobräken, men i mina ögon är det Sideshow Bobs frisyr. Eventuellt lite därför jag köpte den. Den står på en blompall jag köpt på Åldringsvännerna för ett par år sedan med föreställningen att det skulle vara ett bra kattklätterträd. Det är det kanske också, om katterna i fråga inte är tiokilos köttfärslimpor till innekatter.

Ovanför Sideshow Bob hänger två tavlor, en Konsumbuss som åkt i diket och ett original av serietecknaren Mats  Jonsson (som gjort fantastiska Hey Princess och Mats kamp t ex).

På ena skåpet hänger en halv serie som min kompis Petter fotat. Nikko har förstås andra halvan, vi fick fotona när Petter flyttade tillbaka till Sverige. De är tagna i Ryssland nånstans, längs en mir där folk solar. Tydligen står folk upp och solar där.

T ex den här gubben. Swagen alltså.

Vänd dig lite mot vänster och du ser själva matplatsen.

Ett helt vanligt bord med fyra röda Sjuan-stolar. Pär har fått dem och bordet av sina föräldrar nån gång.

Sitter man på ”min” plats ser man vardagsrummet, men det kommer nästa gång. Längs kortsidan av skåpväggen står hör och häpna en bokhylla till.

Så man kan ta fram en bok på måfå och bläddra lite om man äter ensam. Och för att hyllan inte rymdes nån annanstans, hehe.

På väggen bakom bordet hänger min bibliska karta, något nött i mitten. Den kostade fem euro en gång.

Och som ni skymtade står en kaktus under. På en helt vanlig pall.

I hörnet står en Arla-låda i snygg färg, som fungerar som dagstidningsuppsamlare. Dessutom är den ljusblå färgen trés chic tillsammans med de röda stolarna och parkettgolvet.

Ovanför lådan och bredvid fönstret hänger en tallrik jag fått av min faster (hon och fammo har varsin likadan) med det givna motivet kattungar. Och under den en lidande Jesus som mamma köpt åt mig i Grekland.

Spetsgardinerna i fönstret är äkta Ikea. Ville mest hindra lite av insynen men ville inte förlora nåt av ljuset och därav – spetsgardiner.

På fönsterbrädet står bl a lite blommor…

… ett par tavlor (en autograf av nån lokal hockeyspelare Pär fick när han var liten och omslaget till Håkan Hellström-skivan jag inte kommer ihåg vad heter nu och inte orkar googla), en kaktus jag hoppas ska överleva i den krukan…

… lite godis och en träask jag köpt på loppis för några år sen.

Och moffas gamla filmkamera så klart.

På bordet står min älskade isbjörn (också loppisfynd), en Mariskooli och en gammal grötskål från Dalarna. I den ligger pidrotillbehör (dvs kortlek och papper och penna) och för tillfället Yatzy, eftersom vi spelade en match i söndags eller när det var.

Och ovanför bordet hänger en Bumling. Den har Pärs mamma köpt på loppis.

Och nu sitter jag i soffan och härifrån ser matsalen ut så här.

Och nu ska jag börja läsa den här och vänta på att chokladpuddingen jag kokat ihop ska stelna. Nästa gång ska jag visa vardagsrummet men jag måste städa först, hehe.