Efterlysning


Jag samlar ju som bekant (kanske?) på Lotta-böcker och nu börjar min samling så småningom vara komplett. Men! Jag saknar dessa två – Det ordnar sig, Lotta och Alltid Lotta
Jag vet ju att ni är flera som samlar och flera som har gömda och glömda boklådor på vinden. Om dessa två böcker ser bekanta ut, eller ni råkar sitta på ett par dubbletter så är jag intresserad. Mycket intresserad *visar diskret på sedelbunt i fickan*. 

Annonser

Finnschlagers finest

Såg på Kugges blogg att hon led av lite post ESC-blues och det där känner jag ju igen. Ni kanske tror att jag helt slutat bry mig i ESC eftersom jag i år varit knäpptyst angående det. Inte redan i december börjat hypea Albaniens bidrag, eller vem det nu är som väljer först nu för tiden. Jag har inte helt slutat bry mig, jag nördar mig gärna i statistik och historik och skvaller. Och jag är fortfarande knivskarp när det gäller att förutse vinnaren. Jag brukar säga att jag känner en darrning i ryggraden när jag hör vinnarlåten. I år darrade det för Ukraina. Kanske lätt att påstå att man visste nu med facit i efterhand, men ni kan fråga Pär fast. Jag spådde ukrainsk seger flera dagar på förhand. 

Men jag har faktiskt lagt av med den värsta hysterin. Två år i rad nu har jag inte hört ett enda bidrag på förhand. Det är inte ett falande intresse, det blev bara så mycket prestation för mig. Och när jag inte kan göra något till hundra procent så gör jag det hellre inte alls. Jag räds medelmåttigheten på ett sätt som fick min förra terapeut att fråga om jag är en s k underachiever. Minns det som en aha-upplevelse med bitter eftersmak. 

I ALLA FALL, Eurovision ja. En grej som jag ofta gör fortfarande, trots att jag inte nördar så mycket längre, är att hålla en Eurovision-tematisk frågesport under Eurovisionveckans infokaffe. Vad är infokaffe you say? Det är en slags morgonsamling vi har varje fredag på jobbet. Oftast har vi nån slags tävling. Okej, så förra veckan hade jag en slags frågesport då. Tänkte jag kunde visa den här, så kan Kugg-Michaela och andra som sörjer ESC 2016 göra den. Man kan göra den på två sätt. 


Här är spelplanen, design jag. Ni kan ju printa ut den, det bjuder jag på. Man kan, om man är riktigt pro, skriva ner vilka låtar som tävlade för Finland vid de utmärkta årtalen. Vissa är kanske lätta, andra desto svårare. Eller så gör man som vi gjorde på infokaffe; man lyssnar på de tretton låtarna på den tillhörande playlisten och försöker gissa sig till vilken som hör hemma när. 


Listan, varsågoda! 

Och här hittar ni facit. Mycket nöje! Nu ska den här under achievern ta en pollenlur, dvs den tre timmar långa tuppluren man tar på eftermiddan vårtid för att orka leva som pollenallergiker.

Din BFF

Hej igen kära läsare och kära vänner och kära ni andra som älskar att hata mig! 

Har min blomstrande bloggstatistik de senaste veckorna förändrat mig tänker ni förstås? Hur tacklar jag min nya roll som Svenskfinlands favoritfetto, Österbottens egen Adele, bloggosfärens högsta BMI (Besökare Med Intresse)? Ja hörni, inget rör mig i ryggen. I’m still Jenny from the block.


Se så avslappnad och folklig jag (nej, det är faktiskt inte Kim Kardashisan!) var i lördags i cape och pennkjol till exempel.

Nej, men seriöst. Jag har en tendens att dra mig tillbaka i debatter, även efter att jag frivilligt gett mig in i den. Jag blir så ångestfylld när jag inte får förklarat det jag vill. Sen blir jag trött av känslan av att stå och ropa i ett vattenfall. Och till sist har jag faktiskt svårt att hålla mig sansad när folk verkar missförstå med flit. Tänker inte på nån särskild utan bara hela debatten. Så då går jag bara. Inte så konstruktivt, I know. Men så är det. Är GRYMT tacksam för t ex Hanna P. och Linnea P. Och Maria W. och ni andra som orkar och kan debattera. Tack!

Ett sista instick bara: alla kroppar borde vara lika mycket värda. Men alla kroppar är inte det. De är inte det. När du jämställer din smala kropp med min, hur väl du än menar, så känns det som att du ignorerar mig totalt. För jag vet så väl att vi inte är jämställda.

Okej och nu till rubriken (alla ba, eeh inte så bff-ig början på detta inlägg din tjatiga lördagskorv)! Jag har -än en gång – bytt namn på Insta. Och nu är jag ÄNTLIGEN nöjd. För nu matchar min insta med min blogg. 


BFF står ju givetvis för Blejk, fejt & fab. Precis som i min bloggadress. Jag tänker mig att det ska kännas som att besöka en bästis när man kommer in på mina hörn av internätet. En bästis som visserligen driver dig till vansinne 50% av tiden, men det är ju så vänskap är. Jag tycker ni ska följa mig på Insta om ni inte gör det redan. Just nu på min Insta pågår en omröstning om denna: 


Köpte denna KATT på storloppis i Vasa (var inte där själv, min privata spanare Moa fixade den åt mig) i helgen. Men nu menar mamma att det är en hund?! Ja, jag vet, skrattretande eller hur! Elleeeer…? Är du team katt eller hund?

Bikinihetsen här, hej!

Egentligen skulle jag inte orka ge mig in i den här snårskogen till debatt. Och inte för att jag är SÅÅÅ trött på att höra om det (utan för jag är så däckad av pollenallergi att jag helst skulle sova 24/7). Visst, det hade ju varit skitskönt att inte behöva diskutera kropp alls, men i så fall får vi ju backa bandet 2000 år och försöka sudda ut alla skönhetsideal nånsin. Visst, det hade varit skitskönt att kunna konstatera att kropp inte spelar nån roll alls och hävda att jag, eller nån annan, ser kropp ens. Men i så fall får vi lobotomera oss och stiga ut ur samhället och leva i nåt slags parallellt universum. Jag tror det här med kropp och hur vi värderar vår egen och andras ligger så inbränt i vårt kollektiva medvetande att vi nog inte kan radera det, bara så där. 

Så att sucka och himla med ögonen över att folk diskuterar det igeeen är fucking oartigt, det är vad det är. ”Kan vi inte alla bara konstatera att alla är lika värda?” Vet ni hur trött jag är på att höra det!? Vi kan ju inte det, det går inte att börja från noll så där mitt i allt. Och fattar man inte det så är man nog inte medveten om hur priviligierad man är. För det är alltid normsnygga, normsmala som säger det. Alltid. Jag har aldrig hört en tjock människa säga att hen är trött på den här diskussionen (ja, det skulle vara en man i så fall, men det är en annan fråga). För oss är den diskussionen inte över bara för att nån smal en tycker att det minsann räcker med kroppsprat nu. 

Och att lägga hela ansvaret på individnivå är så jävla fel. Det är är inte upp till var och en hur man känner det. Du är inte misslyckad för att du inte är bekväm i bikini ännu. Jag fattar precis hur det är att stå där och inte ha det där jävla självförtroendet. Jag fattar precis hur det är att att försöka jobba upp den där styrkan lite, lite hela tiden men ständigt bli påmind (genom blickar, kommentarer och ett patriarkatsponsrat medieklimat) om att din kropp inte är snygg eller åtråvärd eller ens accepterbar och sen, när man vänder sig till systraskapet för att få stöd, möta ögon som himlar och tunga suckar och ett rastlöst ”kan vi inte sluta prata kroppar snart..?”.

Så visst, det hade varit skitskönt att inte prata kropp alls. Men vi är inte där. För att nåt ska bli ett icke-ämne så måste det först bli ett jävla ämne. Och det ska nötas ner och präntas in och diskuteras tills hela jävla systemet är utbytt och först då, först då ska jag sucka och säga ”nej hörni, ska vi snacka knyppling nu?”.

Och sen det här med vem som har rätt att uttala sig och föra kampen. Så jävla svårt det med! Men så här tänker jag.

Att känna sig otillräcklig i sin kropp är inte ett enbart ett fett problem. Vi har alla komplex och alla sina osäkerheter. Vi har alla slagfält att gå igenom. Oavsett hur våra kroppar ser ut. Och vi kan nära varandras respektive kamper och vi kan hitta stöd i andra. Att veta att vi blir hållna om ryggen är så jävla värdefullt. Alltså verkligen. Och alla är och ska göra vad de behöver göra för att känna sig okej med sig själv.

Men.
Men. 

Att ge utrymme. Att förstå att nu är det min tur att stiga åt sidan. Det är en av de viktigaste uppgifter man har som priviligerad. 

OBS! Att vara priviligerad är inte det samma som att vara felfri eller problemfri. Vi har alla ett jävla marathon på hinderbana framför oss att springa. Och vi måste alla kämpa. Jag vet det.

Men jag vet också att det bara är de mer priviligierade som menar att vi springer det där marathonet enligt samma regler. Ser du inte bojan som sinkar din tjocka medsprinter kan du eventuellt vara en del av den bojan. Så sjukt jobbig insikt, I know.

Man kan inte mäta vem som har det jobbigast egentligen och det finns inte en nedre viktgränsen för vem som får uttala sig.

Men tänk dig bara att du har kvar alla dina komplex och alla dina osäkerheter och alla din fel och brister i din kropp. Sen täcker du allt det med 30 kilo fett. 

Där har du mig. 

Veckans skiva

  
Längesen jag uppdaterat den här kategorin men nu jävlar. Enda skivan värd att lyssna på just nu är Cherries Sherihan. EDIT: tar tillbaka det där pga Lemonade. Så klart.

Så sjukt smooth och smekande RnB att man ba VA har TLC fått barn med D’angelo och Erykah är gudmor? Och ba VA har det barnet sen tillbringat somrarna med sina svenska släktingar Lisa Nilsson och Lorentz? Shit alltså! 

Men seriöst. Att lyssna på Cherrie är som att tvätta öronen med tops gjorda av kärlek. Ni kan ju försöka själva. Till och med den här helvetes jävla skitmåndagen* blev lite mer uthärdlig. 

*= Viola hade ner min favoritkaktus så att den gick sönder och dog och dessutom i fallet även hade sönder min favoritlampa. Och fatet till en annan blomkruka. Allt detta sekunden jag skulle gå till jobbet. Bra start på dagen, kunde tro mitt liv är en Special K-reklam. Not.