Hej hööni, FREDAG!!!

image

Ungefär så här trött är jag just nu. Minus smink och fläta. Cari* åkte imorse vilket krävde extra tidig väckning. Det sista vi gjorde före den extra tidiga väckningen var att sitta uppe alldeles för sent och dra kiss- och bajsskämt (the best kind), äta wienerbröd och lära Cari det svenska uttalet av vagina (vilket hon tyckte va hilaaarious, grattis svenska språket och alla dess utövare) så jag är alltså helt jävla övermänskligt trött just nu. Ser också löjligt mycket fram emot att komma hem från jobbet idag, sparka av mig jeansen och lämna dem halvvägs mellan ytterdörren och sängen och sen ba somna med händerna under kudden och Netflix snurrandes i bakgrunden.

Ikväll blir min första kväll utan gäster hemma på nästan tre veckor. Även om jag saknar Pär like a motherfucker och även om Cari och Ashlee (Caris kompis som var här första veckan, vet inte om jag nämnt henne) är välkomna när som helst, så kan jag inte sätta ett pris på den ensamtid jag ska vältra mig i ikväll. Jag tänker att jag ska göra alla de där små sakerna som på nåt sätt faller bort när du hänger med nån 24/7; plocka ögonbrynen, läsa bloggar, lacka tånaglarna, dricka kaffe i sängen, ordna om böcker, tvätta underkläder, äta glass framför repris av Sinkkulaiva (vet inte om jag nämnt hur mycket jag lärt mig att älska den tv-serien men omg, LOVE), bara typ ligga och fundera. Meeeeeen jag kommer säkert sova bort det mesta av denna eftertraktade ensamtid. Vilket kanske är lika bra pga kunde lätt landa huvudroll i The Walking Dead just nu.

*= har jag ens berättat hur jag och Cari hänger ihop? Vi träffades när vi båda bodde i Tyskland hösten 2009. Cari är från Pittsburgh och amerikansk på ett ganska adorable sätt. Första gången vi träffades bondade vi direkt via vår gemensamma förkärlek till kiss- och bajshumor, bandet Hanson och socialism. Andra gången vi träffades bondade vi ännu mer genom att bli skitfulla genom att utmana varandra att dricka pitchers med Long island ice teas och sen försöka komma in på metalklubb genom att dra ner byxorna (Cari) och hävda att jag som finländare borde ha naturligt tillträde till alla metalklubbar (jag), bli nekade inträde till nyss nämnda klubb, åka taxi vidare till en adress vi trodde var en annan (icke metal)klubb som visade sig vara en lugn gata med egnahemshus och barncyklar på trottoaren så vi åkte tillbaka samma väg och steg av där vi hoppade in, kissa utanför en Louis Vuitton-affär, röka shisha med vad vi senare misstänkte var en lesbisk maffiaboss på en shisha-bar (som vi senare flydde från och aldrig betalade notan, sorry) och till slut dansa salsa på sleezy kvart i fyra-raggbar. Ah, good old times. Hur som helst, vi har sen den ödesdigra hösten hållt kontakt via mejl och ja. The rest is history.

Annonser

Bitch better have my money

Detta är dagen, detta är dagen, bad girl Riris video till Bitch better have my money släpptes. Alltså jo, vi kan prata glorifieringen av våld, vapen och droger och i en bättre blogg och värld skulle jag säga nåt smart, men nu säger jag bara: I fucking love Rihanna. I really do. Vi tar en tyst minut och tänker på hur snygg hon är på omslaget till BBHMM.

rhi1

Ögonbrynen, örhängena, liplinern. Så här skulle jag vilja se ut på mitt bröllop. Om jag nån gång får ett piano i huvudet och vaknar upp och ba nej, jag vill gifta mig och ha ett bröllop.

rhi2

Förutom att ha sett på BBHMM-videon några gånger (och jobbat förstås) så har jag kattvaktat idag. Isidor och Tiramisu, a k a Jakobstads mest bortskämda katter (?). Jag vaktade dem så bra idag att jag somnade och vaknade med världens värsta mensvärk. Katterna gick det ingen nöd på dock, de hittade mina tofflor ganska snabbt.

 

 

 

rhi3

Mensvärken blev bättre efter två Burana, en Snickers och en Minerva som jag och Ronja hämtade från Krombi flygfält. Vänner alltså <333.

 

rhi4

Fick dessutom tuliaiset av Minerva, som kom från London. Det är tradition nu att hämta hem scrunchies åt mig från LDN, det här är andra jag fått därifrån. Plus the keychain, hellooo, hur jag är inte den?!

Så idag var en bra dag, trots mensvärk. Glömmer alltid bort mellan gångerna hur jävlig mensvärk kan vara. Och skulle mensvärk vara ett manligt problem så lovar jag att vi inte skulle sitta här med nån sketen vetedyna och må dåligt. Forskare skulle stå i sina vita rockar runt nån rykande glasbägare dygnet runt med rynkade pannor och ba HUR ska vi få fram en ännu bättre medicin?! Vi skulle ha sån där nässpray mot migrän, fast större och som du sprayar in your vajay-jay. Poff, värken borta. Men nu sitter vi här. Inte konstigt patriarkatet trycker ner en när man en gång i månaden förlorar all livslust och kraft att kämpa emot.

Nu ska jag pop mera pills och gå och lägga mig. Imorgon är det fredag!!!!!!

 

 

Pa pa

11125810_10153019074499107_2027240682_n

Imorse åkte den här lilla skitstöveln hem till Moldavien. Han på ryggen alltså, inte jag. Jag grät nästan hela förmiddagen, min vana trogen. Om det är en sak jag inte klarar av är det hej då:n. Hej dån:n och Extreme home makeover. Gråter alltid. Men usch, det blir tomt utan Vlaicu. Vem ska nu förse oss med fantastiska oneliners och nya rumänska svordomar? :(((

Men utöver det så börjar det kännas som att jag håller på att vakna upp ur min vårsvacka vilket jag tackar för. 2015 hittills har varit skittungt, mycket för att jag har varit så HIMLA mycket sjuk och hängig, men nu, nu ser jag nån slags ljusning vid horisonten. Att det snart är säsong för havsbad, terasshäng och nypäärona hjälper ju lite också.

Början och slut och det där mellan dom.

Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del.

LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.

Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.

Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.

Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.

Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.

Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.

Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.

 

Ny nivå av trötthet

Jag hade bråttom till Vasa igår. Orsaken var Vlaicu, som skulle komma flygande tillbaka från sitt jullov i Moldavien. Jag, Ellu & Nikko startade redan halv fem då för att hinna med en kaffe hos syrrans före Vlaicus flyg skulle landa 20:30. Jag skriver alltås skulle landa, eftersom det förbannade flyget fick vända om till Stockholm och stackars Vlaicu fick vänta fyra timmar extra på arlanda och stackars jag & co fick vänta fyra timmar extra i Vasa. Tack och lov fick återvända till syrrans och tillbringa väntetiden där, men vi var alltså inte hemma före tre-tiden i natt.

Till saken hör att jag började sju på jobbet i morse. Så länge ni räknar ut hur många timmar sömn jag fick i natt kan ni titta på den här fina bilden av Ellu, mig och Vlaicu som Nikko tog när vi stannade på rökpaus in the middle of nowhere (Lapuanjoki).

10957757_10152755689129139_1922676964_o

Jag vet in tänker, vem är den coola geen i mitten. Det är alltså inte Riff Raffs Europa-manager, utan det är jag. OBS fuskpälsen. Väskan är en traditionell moldavisk väska jag fick av Vlaicu. Tanken på den lindrar tröttheten lite. De extralånga mentholciggen jag också fick lindrar mer.

PS Förresten ringde min mor igår kväll och var mycket upprörd. Jag har tydligen silvermedalj och brorsan brons och jag vägde ”bara” nästan sex kilo och brorsan var några gram lättare. My bad.

Friendz

linnaea-borealis
En annan sorts Linnea.

Vet inte hur jag missat detta två månader gamla klipp med Alfred och Linnea, men det hade jag fram tills idag. Det får bli dagens tips, för Linnea är så sjukt smart (och Alfred också antar jag, men känner inte honom så jag tänker inte uttala mig desto mer om hans intelligensnivå) och har ett sånt tålamod, jag har sett så många diskussioner där Linnea hållit sig sval och pedagogisk där jag hade brunnit i båda ändarna för längesen. Dessutom är hon alltid rolig och välklädd <- jätteviktig egenskap tycker jag, höhö.

Ibland tänker jag på mina vänner som erövringar jag gjort. Som att jag ska vara stolt över att dessa människor, som har alla möjligheter i världen att inte umgås med mig, ändå väljer att göra det! Att smarta, coola, roliga, snygga, fantastiska människor, som t ex Linnea, vill vara vän med mig, det gör mig glad – och mycket självgod. Det gör ju per automatik mig lite smartare, lite roligare, lite snyggare och lite mer fantastisk. Som om det vore möjligt, höhö. (Sa ju jag blir självgod).

Nu kom jag just att tänka på att jag en gång hade ne kompis som sa, helt utan ironi, ”jag umgås med dig för att du är så ful så det syns bättre hur snygg jag är”. Jag var tonåring och hade kanske inte ”hittat mitt utseende” ännu, men alltså. LOL. Saker man stod ut med i tonåren bara för att. När jag tänker på såna vänner så blir jag ännu mer glad över mina vänner idag.

I fredags var jag med några andra vänner först hemma hos mig och sen på stadens nöjespalats och dansade och drack. It. Was. Awesome. Typ Regina George punched me in the face-kind of awesome. Och igår var jag på julfest med en massa tredje vänner, helt fantastiskt roligt det med! Tack för den <3.

Och dagarna går

10578153_823040591052989_1907574629_o

Igår kväll/natt hängde jag med Eva på Fäboda, vi gjorde en lite rituell grej vi planerat en längre tid. Kan nog inte avslöja mer, men det innefattade eld och en simtur. Skitfin kväll.  Selfien tog vi efter att vi gjort det när känslorna svallade.

1623668_10204631810584449_831660452899648645_n

Och idag tatuerade jag mig! Äntligen har jag min Katitzi på överarmen. Är så jävla nöjd, den är definitivt min favorittatuering hittills. Tvekade lite med att lägga den på överarmen, gillar inte mina överarmar, men jag tänkte att anfall är bästa försvar och nu kan jag inget annat än gilla dem, I’ve paid enough for them, hehe.