Livet, döden, poesin och världen

image

I fredags var jag på Nikkos födelsedagsfest, skålade i rödvin och dansade, kramades med gamla vänner och nya. Kände mig allt igenom trygg med en vetskap om att alla jag tycker om mår bra och att när jag blir trött kan jag bara gå hem och lägga mig i min egen säng.

Jag önskar så att alla kunde få känna så, alla människor i Paris men också de vars tragedier inte blir förstasidor och Facebookstatusar.

Den ena katastrofen är inte mindre än den andra och trots att geografiskt avstånd gör olyckor svårare att se och känna, måste vi försöka se och känna de katastrofer som händer utanför Ryanairs flygdistrikt. Ingen förtjänar att leva med skräck och terror. Inte i Paris. Inte i Beirut. Inte någonstans.

För mig blev detta en påminnelse. En hemsk, tragisk sådan. Men jag blev brutalt påmind om varför vi måste ta emot de flyktingar som kommer hit. Jag hoppas att de som tvivlat på varför vi ska ta emot dem också kanske inser detta. De är också rädda och ledsna. Vi har ett överflöd och en trygghet vi kan dela med oss, MÅSTE dela med oss av. Det har varit vår förbannade plikt hela tiden, men nu, nu när vi fått en liten känning av det de gått och går igenom, hoppas jag det är otänkbart för alla att stänga dem ute.

Resten av helgen har jag varit på poesihelg, Try Poetry, i Pörkenäs. Så absurt rofylld plats att vistas på. Jag är så himla tacksam att jag får vara på såna ställen och göra sånt jag tycker om – som att skriva poesi och lära känna människor – på såna ställen. Här är en dikt jag skrev igår, på temat ”skriv som ett berg”. Den har ingenting att göra med vad som händer i resten av världen, men det finns liksom ingen naturlig övergång från våld till vardag ändå. Så nu kör jag bara.

Du kommer aldrig komma över mig
Du kommer aldrig komma igenom mig
Jag har stått här så länge du kan minnas
Jag kommer aldrig, aldrig ta slut
Jag kommer alltid, alltid vara kvar
Du tror du ser grått
Men i mig sipprar guld i ådrorna.
Du behöver mig för att se längre än vad du gör
Det jag är utgör grunden för det du vill
Jag är ett berg, en allsmäktig kraft
I mig sipprar guld i ådrorna. 

Annonser

Väsentlig information

I veckan fick jag erfara en ny grej, en dålig recension. Inte för att jag är så jävla van med bra recensioner, men jag är inte så van med recensioner överhuvudtaget. I alla fall var det en recensent som tyckte min novell i vår antologi… tja, inte var så bra helt enkelt. Och det måste man ju få tycka, jag inbillar mig inte att jag är så satans bra att jag inte förtjänar lite kritik.

Men det är en märklig sak att få recensioner. Samtidigt som det är jävligt roligt att ens bli noterad så svider det ju, om dom inte är så bra. Men det är sånt man måste ta, har jag ju hört många gånger. Jag önskar att jag kunde säga att jag tog det hela med jämnmod men det gjorde jag inte. Typ tvärtom. Mitt i tandborstningen började jag stortjuta ala Helena Bergström på film och mitt sällskap rusade till toaletten och frågade oroligt vad som hänt. ”Jag.. är… så… ledsen… för… det där med… recensionen” hulkade jag fram med tandkräm rinnandes ner för hakan.

Och det var jag. Det är jag, trots långa kramar och försäkringar om att jag varken är sämre eller bättre på att skriva än vad jag var pre recensionen. Jag har ju dessutom som heltidsmål i livet att provocera, så egentligen borde jag ju bli glad om nån inte tycker om det jag gör. Jag har inga behov av att vara omtyckt av alla (eller har jag?) och jag vet ju att dessa recensioner kommer fortsätta komma, om jag fortsätter att skriva. Så det är väl bara att dra upp snorn, torka hakan ren från tandkräm och skriva vidare.

Vet bara inte om man ska skaka av sig orden eller om man ska ta det till sig och göra något konstruktivt av det. Kanske nåt, precis mitt i mellan. Hur som helst hoppas jag att jag inom kort kan kategorisera just den här recensionen under ”erfarenheter” och likt andra nederlag i livet snart använda det som anekdot-material att liva upp nån tråkig middag med. Det är nåt jag är ganska bra på. Jag blir så enkelt nedslagen, men hittills har ingen kunnat hålla mig nere. Sen hjälper det ju med de där långa kramarna också.

Det är inte hela världen att bli dåligt recenserad. Det kanske är en liten del av världen, men hela är det inte. Hela världen består av så mycket annat; nattbad och Lotta-böcker, skorpor och te, ögon som himlar i samförstånd, klasskamp och Håkan Hellström, irriterade själar och lokaltidningsnyheter. Bland annat. Och det är jag väldigt glad för.

Skrivarträff

skr4

I helgen hade vi en liten LittSkap-reunion på After Eight. Malin, Elin, Clara, Riina, Maja, Satu och jag. It. was. awesome. Regina George-slapped me in the face-awesome. Jag känner mig otroligt energifylld och inspirerad efter att ha umgåtts med dessa fina människor.

skr3

Vi gjorde några skrivövningar ur den här boken (som jag nu har beställt ett eget exemplar av), några andra övningar och skrev på våra egna projekt ett par timmar. Det låter kanske inte så fantastiskt, men jag har skrivit mer i helgen än på hela våren. Det är så skön känsla när du äntligen känner flow igen.

skr1

Jag skriver alltid för hand på såna här tillfällen, för jag tycker det flyter bättre då. Plus att jag får en första redigering av all text när jag renskriver allt på dator sen. Hittade klotter från nån tidigare LittSkap-helg i mitt anteckningshäfte. Jag kunde lätt bli illustratör om skrivandet inte blir till nåt. Det är spännande insyn i hövet på mig, eftersom jag alltid sitter och klottar och ritar när jag lyssnar på nån som pratar, för jag lyssnar bättre på det viset. Vet inte vad nån psykog skulle säga om detta. ”I love ångest” i bullig font? Lol.

skr2

Smygselfie under skrivövning. Har haft ”lite” ögoninflammation i helgen, men det är nästan helt borta nu.

skr5

På lördagkväll åkte jag och Riina och Clara ut till Fäboda, för det är dit man åker om nån aldrig varit i Jeppis förr. Blev dessutom årets första havsdopp för mig. Fäboda fick klart godkänt av nylänningarna, men mest intresserad var de av de exotiska laestadianerna, hehe.

skr6

En riktigt fin helg, med massor av ny skrivarinspiration och dessutom tid för bara häng. Igår kväl bjöd Malin med familj på middag, bästa tofuburgarna jag ätit och en blåbär-nektarinpaj jag vill bli begraven i.

11737042_10153129439929107_1842628840_n

På tal om mat, idag slängde jag ihop allt som höll på att bli gammalt i kylskåpet och det blev skitgott. Pasta med tomatsås, så inget avancerat, men tomatsåsen MMMMM. En lök, en näve körsbärstomater, lite svarta oliver, lite gröna oliver med vitlöksfyllning, en bit tofu, en röd paprika. Hacka, stek och häll över tomatkross och lite hot sauce. Servera med färsk spenat. Gott, veganskt och billigt. Plus – slipper dåligt samvete pga bortslängd mat.

Jag mår riktigt bra efter den här helgen (glömde nämnda – middag med Måndagsklubben i fredags!). Riktigt, riktigt bra. Nu ska jag ut i skogen med Ronja. Don’t ask.

You know I’m no good

Catzo, som har hand om musikrepubliken på torsdagar på Radio X3M har alltid kvinnliga musiker som tema, vilket är SKITSKÖNT för all media behöver av-dude-ifieras lite, inte minst vissa finlandsvenska radiokanaler :—-))). Varje onsdag brukar Catzo – eller okej, MISS GAY FINLAND 2015, som hon numera går under, posta på Facebook eller Instagram vem eller vilka hon har som tema. Så kan man önska några låtar av artisten eller så om man vill. Också idag när Amy Winehouse står på schemat. När gör hon inte det, kan man ju fråga sig, men att Amy dyker upp i min feed på Facebook just idag är ganska… ja, passande.

Jag har ett ex eller vad man ska kalla honom. En person jag hade en romantisk, om än destruktiv och idiotisk, relation med som ung och oförstörd 20-åring. Vi var av och på i ett par är, mest av men jävligt på när vi var på. Jag var ganska dödskär och såg inga problem i vår relation fastän de så här i efterhand ter sig som uppenbara. Utan att gå in på desto mera detaljer, vi lyssnade väldigt mycket på Amy Winehouse. Amy Winehouse och Ben Harper och Seu Jorge. Har en playlist på min Spotty som heter Såsom jag minns det eller nåt sånt, som jag brukar lyssna på när jag försöker försätta mig i den stämningen igen, för en del av det jag skriver på nu handlar till viss del om.. ja, Amy Winehouse-kapitlet i mitt liv.

Hur som helst, när vår gemensamma historia började rivas upp, när vi höll på att ta slut skickade han en Amy-låt åt mig. You know I’m no good. Det är kanske det ärligaste han gjorde under vår tid tillsammans. Lite senare kom Feists Let it die också. Men det är You know I’m no good som jag tänker på som vår, eller hans låt.

Det passande i att den låten kom på tal just idag är att jag så sent som igår låg och scrollade igenom bilder på honom. Och slogs av en konstigt tom känsla. Många år efter att vi ”gjorde slut” eller whatever man ska kalla det värkte det till lite när jag så honom och jag skulle säga att han  hade en slags makt över mig ganska länge efteråt. Jag ville i alla fall alltid vinna över honom, eller så där, även när jag inte ville ha honom i mitt liv ville jag att han skulle vilja ha mig i sitt liv. Såna jävla tankegångar har jag brottats med ännu i vintras typ.

10314695_10152854041999107_8090216771962068065_n

Här är lite inside-info: När den här bilden är tagen i mars i år, så har jag just pratat med honom för första gången på två år. Han har berättat att han har barn och en massa bajs. Jag är jätteupprörd och trots att vi är ute på Fäboda för att titta på norrskenet står jag mest och röker och vrålar rakt ut i havet att mitt liv måste bli bättre, så att jag kan visa upp det för honom. Jag tvingar Nikko gå igenom mina sociala medier för att se vad för ”känsla” han får av mitt liv. Jag bestämmer att från och med nu ska allt roligt vi nånsin gör dokumenteras och visas upp på Facebook. Den här bilden är väl ett led i det, lade upp den med texten late night soulsearching eller nåt. LOL. Late night hysterianfall more like it. Det här med mitt nya fantastiska liv kommer jag ihåg i cirka en vecka. Sen glöms det projektet bort och jag börjar koncentrera mig på annat i stället. Typ Beyonces garderob och jakten på den perfekta kattsanden som inte luktar.

Och så glöms han bort han med. Gradvis och obemärkt. Lite som att dra proppen ur ett badkar. Först märker du inte att vattennivån sjunker men plötsligt med ett slurp är vattnet borta och karet tomt. För igår kväll, när jag råkade se honom på Facebook kände jag som sagt ingenting. Det var slurpet i vårt badkar. De bilderna jag såg nu var bara bilder av en främling. Jag kunde inte förstå att jag nånsin delat något med honom, eller ens känt honom. Jag drogs till honom delvis för att han erbjöd något jag tyckte jag saknade i mitt liv då: äventyr och passion och framför allt drama. Jag vet inte riktigt vad som har ändrat sen mars men FY FAN VAD SKÖÖÖNT om jag inte har det jävla behovet att tillgodose längre. FY FAN VAD SKÖÖÖNT att slippa den demonen från det förflutna. FY FAN VAD SKÖÖÖNT att lyssna på Amy Winehouse för mig själv nu.

Så ja, former babe numera random dude off the street, nu vet jag att you’re no good. Eller jag vet inte, du har säkert bra egenskaper du med. Kanske är det jag som är no good. Men jag vet i alla fall att du inte är bra med mig. Du är vad du är och jag är vad jag är och vi är varandra bäst på olika håll. Tack och hej leverpastej.

Alltså förlåt för textvägg men jaja. Läser ni ända hit så wow!

Du kan lyssna på Musikrepubliken med Cat.. Eh, Miss Gay Finland 2015, på Radio X3M klockan 21.00.

Tävling: Där ljuset faller som vackrast

image

Kolla, här är vår LittSkapsgrupp antologi som innehåller min novell Brorsan och havet. Fick mina fri-ex idag på posten och nu sitter jag här med några stycken extra alltså. Tänkte att jag skulle ge bort ett ex åt nån läsare som vill ha en gratis bok. Förutom min novell innehåller antologin högklassiga texter av alla min LittSkap-vänner. Är så stolt över att vara med i den här boken för alla texter är så rövens bra. Så, vill ni ha lite sommarläsning, kommentera och berätta varför just DU ska vinna. Skämta ba, det räcker med att ni kommenterar så lottar jag ut en bok på ska vi säga söndag? Söndag.

Litteratur- (och låt) tips

Mitt ben är utsträckt i tomheten på Volts sida av sängen. Hans lakan är redan så sommarsvala de kan bli, prasslar i all sin anemi. Det har förmodligen gått flera timmar sedan han stigit upp, också värmen har försvunnit från lakanen intill mina.

Min kompis och kurskamrat i Littskap Satu gick ju och vad Arvid Mörne-tävlingen här alldeles nyligen. Nu kan du läsa hennes mycket vinstvärdiga novell Vi varandra på hennes blogg. Tycker jag du ska göra.

Och så ser du på den här genialiska videon av Min stora sorg eller som jag brukar kalla henne – Min stora idol. Höhö. Mitt life goal no 1 är att passa i sån sval och bara-råka-va-sexig nittitalsfrisyr. Life goal no 2 är att sova och det tänker jag göra nu. Efter jobb och sex timmar, nej vänta lite högre, SEX TIMMAR!!!! i fullmäktigemöte så skulle jag lätt skippa alla future hairgoals om jag fick sovmorgon imorgon.

Början och slut och det där mellan dom.

Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del.

LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.

Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.

Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.

Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.

Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.

Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.

Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.