Jag, jag, jag!

All makt åt Linn Jung, vår bloggbefriare, hehe. Varje gång Linn nämnt mig på sin blogg (vilket inte hör till vardagligheterna, tro inte det) så skjuter min statistik helt hysteriskt i höjden. Skulle Linn vara en sämre människa skulle jag bli oroad över den makt hon verkar ha över bloggläsare i vårt land, men nu är jag ganska trygg. Och oerhört smickrad över att hon, som bevisligen vet hur man bloggar, gillar min blogg. Fniss, fniss.

En del nya läsare verkar ha hittat hit, tack vare henne, så jag tänkte en liten presentation vore på sin plats. Och varmt välkomna till min blogg, så jävla roligt om nån vill läsa vad jag skriver.

12000046_10153262106769107_989045850_n

Jag heter alltså Ellen, är snart 28 år och bor i Jeppis City, men är hemma från Larsmo. Jag har två katter, Kantele och Viola, fem yngre syskon, fyra föräldrar (min mamma, hennes sambo och min yngsta syster bor i Skåne), en fammo och en alldeles sprillans ny pojkvän, som jag är ganska jävla kär i. Men mer om honom en annan gång kanske. Jag bor i en liten lägenhet vägg i vägg med Nikko och Ellu, och vi tre utgör fenomenet Turd Floor. Sen hänger jag med en massa annat fint folk, inte fint som i belevade och rika LOL, men fint som i jävligt roliga, inspirerande och snälla.

Jag jobbar på Musikcafé After Eight men min dröm är att rule the world och att skriva böcker. Jag gick färdigt Litterärt Skapande i våras och i höst kommer jag vara med i ett par andra skrivprojekt, men igen – mer om det senare (cliffhangers så att ni ska fortsätta läsa). Försöker också färdigställa ett fucking romanprojekt jag hållt på med i två år, men jag saknar lite diciplin. Oftast gör jag annat istället än skriva.

Annat är typ: hänga med vänner, läsa böcker, gå på loppis, släpa hem loppisfynd, städa min alltid stökiga lägenhet, konsumera popkultur och ligga i sängen med en chipspåse och Netflix. Och att vara arg på saker, det är kanske min favorithobby.

Saker jag tycker är viktiga är feminism, fat acceptance, anti-rasism, hbtq-frågor, miljötänk och klasskamp. Saker jag också tycker är viktiga är hiphop, smink, vegemat, internetkultur och Beyoncé.

Resten kan ni ju fråga. Nu ska jag äta mat som Nikko lagat åt mig. Lyx.

 

Annonser

Livstecken

Så har det plötsligt gått två månader utan ett livstecken här på bloggen. Var det meningen? Nej, inte direkt, men jag har väl fallit ur bloggrutinen. Förr hade jag det i ryggraden, ”det här ska jag blogga om” och så, men jag vet inte vad som har hänt det senaste året, bloggen är inte något jag tänker på dagligen längre. Eller ens varje vecka. Men jag ser mig fortfarande som en bloggande människa. För jag har ju liksom alltid bloggat, allt från pinsamma Lunardagböcker via min ännu pinsammare första blogg och till Blejk,fejt och fab-storhetstiden, när jag plötsligt började ha rätt så många läsare. Bloggen är också på det sättet ett så bra prestationslöst (i bästa fall) sätt att skriva också.

Jag har lekt ett par gånger med tanken, under det här året att bara skita i det, sluta blogga. Ingen dör av att jag inte bloggar. Det kunde ju vara skönt det med. Men jag kan inte förmå mig att göra det heller.

Och så är det en liten röst i mig som också viskar om att man nu om någonsin måste visa att det finns en opposition och ett alternativ. Min blogg har aldrig varit speciellt politisk och jag har heller inte någon framtidsvision om att den ska bli det heller, men jag tänker att i det här samhällsklimatet som råder kan man vara politisk genom att bara existera. Eller nåt, jag vet inte. Kanske är min framtidsvision ändå att bli lite mer vass och tydlig med vad jag tycker och tänker. För efter att först ha blivit nedslagen i skorna över valresultatet och sen regeringen och allt skit som bara fortsätter, så kom jag på en sak. Vi måste skrika högre, vi måste skrika längre. Så kanske jag börjar skrika lite mer i alla fall.

Hur som helst är jag nog inte riktigt färdig med bloggandet ännu. Vet bara inte hur jag ska komma in i rutinen igen. Men det är väl bara att göra’t.

Känn dig som Blemma

blemmablemmor

Okej, så länge jag lyser med min frånvaro här kan ni hurra över att Blemma nystartats! Än så länge lite försiktigt, men jag har stor tilltro till mina medsystrar. Jag kommer inte figurera så mycket där till en början, eftersom jag försöker ”få ihop livspusslet” <- jag hatar att jag är DEN människan just nu. Jag har, i min aldrig sinande tro på att framtids-Ellen klarar allt, anmält mig till två nätkurser, en i flickofrskning (som jag kanske nämnt tidigare) och en i genusvetenskap. Alltså skitbra, otroligt intressanta ämnen och jag lär mig hela tiden. Men de äter upp en stor del av min fritid, den fritid som är kvar efter heltidsjobb, skönlitterärt skrivande och diverse annat, typ ungdomsgrupper och möten.  Sen är mina social relatinoer ganska viktiga för mig och dessutom har jag ett stort behöv av egentid (äta glass, catch up on my 90’s sit-coms, lacka tånaglarna, ligga på soffan, lära mig Drake-texter, googla Acne-sneakers och sucka över priset, ni vet) och ett hushåll med tre katter som jag är ensam om att sköta, så… Det blri nite så mycket tid över för annat. Typ bloggen, som inte fyller nån livsviktig funktion för nån.

Men jag vill fortfarande blogga, så jag återkommer nog. Tills vidare… BLEMMA!
(Och jag är mycket mer aktiv på Instagram under namnet larsmoellen. Ba ti föli!)

Ett axplock

Tiden går så fort och jag har inte ens speciellt roligt. Plötsligt har en, två veckor gått och jag har inte bloggat. Igen. Men jag har som löfte att inte ha dåligt samvete för skitsaker, som t. ex. att jag inte bloggat på en stund. Jag vet verklgien inte hur jag gjorde förr i världen, när jag bloggade ett par gånger om dagen. Jag hade ju inte på något sätt ett mer innehållsrikt liv då, snarare tvärtom. Men det är okej. Jag har inga ambitioner på att bli nån storbloggare längre. Och jag skriver så mycket annat än blogg these days. Men ska försöka blogga åtminstone en gång i veckan.

Ja, men vad gör jag då? Tja, i lördags var jag på rave. Det var… intressant. Jag är ganska främmande inför kulturyttringen rave. Men det var skitkul att dansa och skitkul att få gå batshit crazy med smink. Så här såg jag ut.Syns kanske inte så bra, men hela jag var guldig och glittrig.

 

10962058_10152775089019107_1766667216_n

Så har jag varit i Åbo på Littskap-helg för en vecka sen. Det var också roligt, men väldigt intensivt. Det hjälpte inte heller att VR var 1 ½ h försenat på vägen dit. Trots att jag betalade 80 euro för en väg. Det tycker jag definierar dålig stil. Snö i januari på den här breddgraden ska inte få komma som en överraskning. Fyllde i en blankett, för om tåget är försenat mer än en timme får man 25% tillbaka. Men 20 euro känns ganska som kattlort. Men LittSkap var bra, hade mitt allra sista textsamtal på lördag och det kändes fint. Slutet på LittSkap för min del börjar närma sig och jag fylls lite av panik inför tanken, men det finns alltid något annat att kasta sig in i.

10967063_10152775089039107_1403170147_n
LittSkap, där Mac-äpplena lyser klart emot mig och min penna.

 

Igår var det Läsrons dag, vilket är en sjukt fin dag, men jag läste faktiskt inte ett ord, hehe. Men jag verkade för framtida läsro och det tycker jag borde räknas också. nu är allt tvättat och städat och skurat och jag har byggt en behaglig läsmiljö hemma. Och jag har ett AdLibris-paket på kommande, så. Man kan ju faktiskt fira läsron varje dag om man så vill.

10966792_10152775089029107_1225239489_n
Behaglig läsmiljö TM. Och ljuset som har återvänt!

Och efter att ha blivit tipsad om podcasten Serial från flera olika håll har jag nu gett vika. Och jag är helt fast! Det är mer spännande än vilken påhittad thriller som helst.

Och nu

10979429_10152775089034107_1582810266_n
Mitt bästa podlyssnar-ansikte.

Och ni missade väl inte Thåström på Skavlan i fredags? Alltså vita gubbar är ju inte min melodi när det kommer till musik, men Thåström kan jag inte motstå. Alltid bra, alltid aktuell. Tycker dessutom att han blivit bättre ju gubbigare han har blivit. Senaste tre skivorna har varit guld. Om ni missade honom, här är han. Och vill ni inte lyssna på vit gubbe, så lyssna på Sabina Ddmuba istället. Eller Min Stora Sorg. Älskar dom båda mer än Thåström. Men här är han i alla fall. Nån Stor Sorg är han inte, men likväl helt okej.

Sen läste jag en fruktansvärt obehaglig kommentarstråd på Facebook (inte min vän, därför kunde jag inte kommentera tråden själv)den här veckan, med halvbekanta människor som skrev djupt rasistiska och kvinnofientliga saker. Blev helt bestört, jag vet ju att åsiktsklimatet flyttas till höger hela tiden och mer och mer rasistiska saker blir okej att säga, för allt blir så normaliserat när det sitter idioter med samma, eller värre åsikter i riksdagen. Men ändå lever jag i en ganska trygg, öppensinnad liten bubbla, så när folk säger saker som att muslimer är hundar som borde skjutas svartnar det för ögonen. Och det är som att alla de här åsikterna sitter och väntar på att någon ska ta första steget och säga nåt och sen när någon delar en ”artikel” från Exponerat eller annan vinklad rasistsida så kommer allt fram.

Snälla människor, sluta hata. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Det är så fruktansvärt sorgligt och skrämmande att det finns så mycket hat inom er. Var kommer det ifrån? Sluta upp med det, det är inte okej. Och lär er för guds skull källkritik. Ingen nyhetsförmedlare är helt objektiv, men lär er känna igen propaganda när ni ser den och sluta dela den på facebook. Tack. Och tack till de som sa emot i kommentarstråden, det var fint.

PS HÄR kan man skriva in sig i Ungdom mot Rasism Finland – det rekommenderar jag! Och i min vänsterspalt hittar in flertal feministbloggar som är bättre på att argumentera sakligt än vad jag är.

2015, the year of doing

Just när blogglusten greppade tag i mig på allvar igen efter en period av… icke-blogglust, så däckades jag av årets första influensa. Jag har de senaste dagarna uteslutande hängett mig åt; samtliga avsnitt av Historieätarna (jag har nu fyllt min livskvot av Erik Haag, den gapige jäveln), läst Huset Longbourn, chips och fastlagsbulle och Finrexin. Tack vare goda grannar och goda vänner överlevde jag också detta nederlag och nu är jag tillbaka. Saker som jag tänkt jag skulle vilja blogga om den senaste tiden – jag tänker att en offentlig lista kanske faktiskt sporrar mig att komma ihåg dessa ämnen och sedan blogga om dem.

– Att Damernas Värld tar bort bantningstips och plastikkirurgi från skönhetssidorna.
– min nya fuskpäls från loppis. Har aldrig använt ett plagg så intensivt från första stund. Har bl a använt den inomhus mer än vad siom kanske anses normalt.
– boken Huset Longbourn och i förlängningen arbetare.
– baletten Svansjön som jag såg igår och balett i allmänhet och kanske lite om kulturelitism och hur den tycks frodas i Jeppis (obs! älskade baletten. elitkultur = bra, kulturelit = mindre bra)
– ett blogginlägg med titeln ”Att vara singel är inte en sjukdom så sluta försök bota mig”
– Instagramvälgörenhet, d v s när man gör något ”snällt” bara för att kunna hashtagga hjärtegod om sig själv
– kötthets och den konstiga manlighetsgrejen som följer med detta hysteriska bacon-prisande, detta eviga irritationsmoment för mig. Varför är det trendigt med kött?
–  Astrid Lindgren-dokumentären som SVT sände i julas och hur mycket jag älskar Astrid och
– hur småsur jag kan bli  över att alla älskar Astrid fastän det bara är JAG som förstår henne. Lol.Men varför jag ibland reagerar konstigt när någon annan gillar samma saker som jag gör.
– och en massa annat.

Och om jag har några läsare kvar – vill ni läsa om nåt särskilt? Let me know. Jag har just bedtämt att 2015 ska vara the year of doing, not talking så kör hårt nu. Jag gissar min energi det håller i sig till mars ungefär så passa på.

Always on my mind

Alltså förlåt bloggen, jag har försummat dig. Jag glömde bort dig när jag hittade ett yngre och snabbare socialt media. Jag lät mig förblindas och i nyförälskelsenrosa dimmor försvann du för ett ögonblick. Men jag kommer aldrig ifrån dig, bloggen. Vi har en livslång kärlekshistoria på gång, du och jag. Vi är Romeo och Julia, vi är Jack och Rose, vi är oslagbara. Allt det andra, det är bara krafs. Twitter, Insta, Facebook – allt sånt är förgängligt. Du, Bloggen, du är för evigt. Även om jag inte alltid behandlar dig som jag borde. Men in the immortal words of Willie Nelson;

DEN BANDANAN!!!

PS Som sagt, @larsmoellen på din närmaste smartphone. Så här ungefär ser min Instagram ut;

insta4

Försök att vara artsy plus skryt om talanger jag egentligen inte har, i det här fallet gröna fingrar.

insta5

Katter och alkohol.

insta1

Reklam för mitt jobb, t ex för vår dagsfärska tidning! Vill nån ha ett exemplar, så hojta till, jag postar mer än gärna.

insta2

Kompisar och snabbmat.

insta3

Och gryniga selfies som inte alls speglar verkligheten.

Men som sagt, bloggen först. Heh.