Jag, jag, jag!

All makt åt Linn Jung, vår bloggbefriare, hehe. Varje gång Linn nämnt mig på sin blogg (vilket inte hör till vardagligheterna, tro inte det) så skjuter min statistik helt hysteriskt i höjden. Skulle Linn vara en sämre människa skulle jag bli oroad över den makt hon verkar ha över bloggläsare i vårt land, men nu är jag ganska trygg. Och oerhört smickrad över att hon, som bevisligen vet hur man bloggar, gillar min blogg. Fniss, fniss.

En del nya läsare verkar ha hittat hit, tack vare henne, så jag tänkte en liten presentation vore på sin plats. Och varmt välkomna till min blogg, så jävla roligt om nån vill läsa vad jag skriver.

12000046_10153262106769107_989045850_n

Jag heter alltså Ellen, är snart 28 år och bor i Jeppis City, men är hemma från Larsmo. Jag har två katter, Kantele och Viola, fem yngre syskon, fyra föräldrar (min mamma, hennes sambo och min yngsta syster bor i Skåne), en fammo och en alldeles sprillans ny pojkvän, som jag är ganska jävla kär i. Men mer om honom en annan gång kanske. Jag bor i en liten lägenhet vägg i vägg med Nikko och Ellu, och vi tre utgör fenomenet Turd Floor. Sen hänger jag med en massa annat fint folk, inte fint som i belevade och rika LOL, men fint som i jävligt roliga, inspirerande och snälla.

Jag jobbar på Musikcafé After Eight men min dröm är att rule the world och att skriva böcker. Jag gick färdigt Litterärt Skapande i våras och i höst kommer jag vara med i ett par andra skrivprojekt, men igen – mer om det senare (cliffhangers så att ni ska fortsätta läsa). Försöker också färdigställa ett fucking romanprojekt jag hållt på med i två år, men jag saknar lite diciplin. Oftast gör jag annat istället än skriva.

Annat är typ: hänga med vänner, läsa böcker, gå på loppis, släpa hem loppisfynd, städa min alltid stökiga lägenhet, konsumera popkultur och ligga i sängen med en chipspåse och Netflix. Och att vara arg på saker, det är kanske min favorithobby.

Saker jag tycker är viktiga är feminism, fat acceptance, anti-rasism, hbtq-frågor, miljötänk och klasskamp. Saker jag också tycker är viktiga är hiphop, smink, vegemat, internetkultur och Beyoncé.

Resten kan ni ju fråga. Nu ska jag äta mat som Nikko lagat åt mig. Lyx.

 

Livstecken

Så har det plötsligt gått två månader utan ett livstecken här på bloggen. Var det meningen? Nej, inte direkt, men jag har väl fallit ur bloggrutinen. Förr hade jag det i ryggraden, ”det här ska jag blogga om” och så, men jag vet inte vad som har hänt det senaste året, bloggen är inte något jag tänker på dagligen längre. Eller ens varje vecka. Men jag ser mig fortfarande som en bloggande människa. För jag har ju liksom alltid bloggat, allt från pinsamma Lunardagböcker via min ännu pinsammare första blogg och till Blejk,fejt och fab-storhetstiden, när jag plötsligt började ha rätt så många läsare. Bloggen är också på det sättet ett så bra prestationslöst (i bästa fall) sätt att skriva också.

Jag har lekt ett par gånger med tanken, under det här året att bara skita i det, sluta blogga. Ingen dör av att jag inte bloggar. Det kunde ju vara skönt det med. Men jag kan inte förmå mig att göra det heller.

Och så är det en liten röst i mig som också viskar om att man nu om någonsin måste visa att det finns en opposition och ett alternativ. Min blogg har aldrig varit speciellt politisk och jag har heller inte någon framtidsvision om att den ska bli det heller, men jag tänker att i det här samhällsklimatet som råder kan man vara politisk genom att bara existera. Eller nåt, jag vet inte. Kanske är min framtidsvision ändå att bli lite mer vass och tydlig med vad jag tycker och tänker. För efter att först ha blivit nedslagen i skorna över valresultatet och sen regeringen och allt skit som bara fortsätter, så kom jag på en sak. Vi måste skrika högre, vi måste skrika längre. Så kanske jag börjar skrika lite mer i alla fall.

Hur som helst är jag nog inte riktigt färdig med bloggandet ännu. Vet bara inte hur jag ska komma in i rutinen igen. Men det är väl bara att göra’t.

Känn dig som Blemma

blemmablemmor

Okej, så länge jag lyser med min frånvaro här kan ni hurra över att Blemma nystartats! Än så länge lite försiktigt, men jag har stor tilltro till mina medsystrar. Jag kommer inte figurera så mycket där till en början, eftersom jag försöker ”få ihop livspusslet” <- jag hatar att jag är DEN människan just nu. Jag har, i min aldrig sinande tro på att framtids-Ellen klarar allt, anmält mig till två nätkurser, en i flickofrskning (som jag kanske nämnt tidigare) och en i genusvetenskap. Alltså skitbra, otroligt intressanta ämnen och jag lär mig hela tiden. Men de äter upp en stor del av min fritid, den fritid som är kvar efter heltidsjobb, skönlitterärt skrivande och diverse annat, typ ungdomsgrupper och möten.  Sen är mina social relatinoer ganska viktiga för mig och dessutom har jag ett stort behöv av egentid (äta glass, catch up on my 90’s sit-coms, lacka tånaglarna, ligga på soffan, lära mig Drake-texter, googla Acne-sneakers och sucka över priset, ni vet) och ett hushåll med tre katter som jag är ensam om att sköta, så… Det blri nite så mycket tid över för annat. Typ bloggen, som inte fyller nån livsviktig funktion för nån.

Men jag vill fortfarande blogga, så jag återkommer nog. Tills vidare… BLEMMA!
(Och jag är mycket mer aktiv på Instagram under namnet larsmoellen. Ba ti föli!)

Ett axplock

Tiden går så fort och jag har inte ens speciellt roligt. Plötsligt har en, två veckor gått och jag har inte bloggat. Igen. Men jag har som löfte att inte ha dåligt samvete för skitsaker, som t. ex. att jag inte bloggat på en stund. Jag vet verklgien inte hur jag gjorde förr i världen, när jag bloggade ett par gånger om dagen. Jag hade ju inte på något sätt ett mer innehållsrikt liv då, snarare tvärtom. Men det är okej. Jag har inga ambitioner på att bli nån storbloggare längre. Och jag skriver så mycket annat än blogg these days. Men ska försöka blogga åtminstone en gång i veckan.

Ja, men vad gör jag då? Tja, i lördags var jag på rave. Det var… intressant. Jag är ganska främmande inför kulturyttringen rave. Men det var skitkul att dansa och skitkul att få gå batshit crazy med smink. Så här såg jag ut.Syns kanske inte så bra, men hela jag var guldig och glittrig.

 

10962058_10152775089019107_1766667216_n

Så har jag varit i Åbo på Littskap-helg för en vecka sen. Det var också roligt, men väldigt intensivt. Det hjälpte inte heller att VR var 1 ½ h försenat på vägen dit. Trots att jag betalade 80 euro för en väg. Det tycker jag definierar dålig stil. Snö i januari på den här breddgraden ska inte få komma som en överraskning. Fyllde i en blankett, för om tåget är försenat mer än en timme får man 25% tillbaka. Men 20 euro känns ganska som kattlort. Men LittSkap var bra, hade mitt allra sista textsamtal på lördag och det kändes fint. Slutet på LittSkap för min del börjar närma sig och jag fylls lite av panik inför tanken, men det finns alltid något annat att kasta sig in i.

10967063_10152775089039107_1403170147_n

LittSkap, där Mac-äpplena lyser klart emot mig och min penna.

 

Igår var det Läsrons dag, vilket är en sjukt fin dag, men jag läste faktiskt inte ett ord, hehe. Men jag verkade för framtida läsro och det tycker jag borde räknas också. nu är allt tvättat och städat och skurat och jag har byggt en behaglig läsmiljö hemma. Och jag har ett AdLibris-paket på kommande, så. Man kan ju faktiskt fira läsron varje dag om man så vill.

10966792_10152775089029107_1225239489_n

Behaglig läsmiljö TM. Och ljuset som har återvänt!

Och efter att ha blivit tipsad om podcasten Serial från flera olika håll har jag nu gett vika. Och jag är helt fast! Det är mer spännande än vilken påhittad thriller som helst.

Och nu

10979429_10152775089034107_1582810266_n

Mitt bästa podlyssnar-ansikte.

Och ni missade väl inte Thåström på Skavlan i fredags? Alltså vita gubbar är ju inte min melodi när det kommer till musik, men Thåström kan jag inte motstå. Alltid bra, alltid aktuell. Tycker dessutom att han blivit bättre ju gubbigare han har blivit. Senaste tre skivorna har varit guld. Om ni missade honom, här är han. Och vill ni inte lyssna på vit gubbe, så lyssna på Sabina Ddmuba istället. Eller Min Stora Sorg. Älskar dom båda mer än Thåström. Men här är han i alla fall. Nån Stor Sorg är han inte, men likväl helt okej.

Sen läste jag en fruktansvärt obehaglig kommentarstråd på Facebook (inte min vän, därför kunde jag inte kommentera tråden själv)den här veckan, med halvbekanta människor som skrev djupt rasistiska och kvinnofientliga saker. Blev helt bestört, jag vet ju att åsiktsklimatet flyttas till höger hela tiden och mer och mer rasistiska saker blir okej att säga, för allt blir så normaliserat när det sitter idioter med samma, eller värre åsikter i riksdagen. Men ändå lever jag i en ganska trygg, öppensinnad liten bubbla, så när folk säger saker som att muslimer är hundar som borde skjutas svartnar det för ögonen. Och det är som att alla de här åsikterna sitter och väntar på att någon ska ta första steget och säga nåt och sen när någon delar en ”artikel” från Exponerat eller annan vinklad rasistsida så kommer allt fram.

Snälla människor, sluta hata. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Det är så fruktansvärt sorgligt och skrämmande att det finns så mycket hat inom er. Var kommer det ifrån? Sluta upp med det, det är inte okej. Och lär er för guds skull källkritik. Ingen nyhetsförmedlare är helt objektiv, men lär er känna igen propaganda när ni ser den och sluta dela den på facebook. Tack. Och tack till de som sa emot i kommentarstråden, det var fint.

PS HÄR kan man skriva in sig i Ungdom mot Rasism Finland – det rekommenderar jag! Och i min vänsterspalt hittar in flertal feministbloggar som är bättre på att argumentera sakligt än vad jag är.

2015, the year of doing

Just när blogglusten greppade tag i mig på allvar igen efter en period av… icke-blogglust, så däckades jag av årets första influensa. Jag har de senaste dagarna uteslutande hängett mig åt; samtliga avsnitt av Historieätarna (jag har nu fyllt min livskvot av Erik Haag, den gapige jäveln), läst Huset Longbourn, chips och fastlagsbulle och Finrexin. Tack vare goda grannar och goda vänner överlevde jag också detta nederlag och nu är jag tillbaka. Saker som jag tänkt jag skulle vilja blogga om den senaste tiden – jag tänker att en offentlig lista kanske faktiskt sporrar mig att komma ihåg dessa ämnen och sedan blogga om dem.

– Att Damernas Värld tar bort bantningstips och plastikkirurgi från skönhetssidorna.
– min nya fuskpäls från loppis. Har aldrig använt ett plagg så intensivt från första stund. Har bl a använt den inomhus mer än vad siom kanske anses normalt.
– boken Huset Longbourn och i förlängningen arbetare.
– baletten Svansjön som jag såg igår och balett i allmänhet och kanske lite om kulturelitism och hur den tycks frodas i Jeppis (obs! älskade baletten. elitkultur = bra, kulturelit = mindre bra)
– ett blogginlägg med titeln ”Att vara singel är inte en sjukdom så sluta försök bota mig”
– Instagramvälgörenhet, d v s när man gör något ”snällt” bara för att kunna hashtagga hjärtegod om sig själv
– kötthets och den konstiga manlighetsgrejen som följer med detta hysteriska bacon-prisande, detta eviga irritationsmoment för mig. Varför är det trendigt med kött?
–  Astrid Lindgren-dokumentären som SVT sände i julas och hur mycket jag älskar Astrid och
– hur småsur jag kan bli  över att alla älskar Astrid fastän det bara är JAG som förstår henne. Lol.Men varför jag ibland reagerar konstigt när någon annan gillar samma saker som jag gör.
– och en massa annat.

Och om jag har några läsare kvar – vill ni läsa om nåt särskilt? Let me know. Jag har just bedtämt att 2015 ska vara the year of doing, not talking så kör hårt nu. Jag gissar min energi det håller i sig till mars ungefär så passa på.

Always on my mind

Alltså förlåt bloggen, jag har försummat dig. Jag glömde bort dig när jag hittade ett yngre och snabbare socialt media. Jag lät mig förblindas och i nyförälskelsenrosa dimmor försvann du för ett ögonblick. Men jag kommer aldrig ifrån dig, bloggen. Vi har en livslång kärlekshistoria på gång, du och jag. Vi är Romeo och Julia, vi är Jack och Rose, vi är oslagbara. Allt det andra, det är bara krafs. Twitter, Insta, Facebook – allt sånt är förgängligt. Du, Bloggen, du är för evigt. Även om jag inte alltid behandlar dig som jag borde. Men in the immortal words of Willie Nelson;

DEN BANDANAN!!!

PS Som sagt, @larsmoellen på din närmaste smartphone. Så här ungefär ser min Instagram ut;

insta4

Försök att vara artsy plus skryt om talanger jag egentligen inte har, i det här fallet gröna fingrar.

insta5

Katter och alkohol.

insta1

Reklam för mitt jobb, t ex för vår dagsfärska tidning! Vill nån ha ett exemplar, så hojta till, jag postar mer än gärna.

insta2

Kompisar och snabbmat.

insta3

Och gryniga selfies som inte alls speglar verkligheten.

Men som sagt, bloggen först. Heh.

 

 

Torka

Who am I kidding? Det här går inte. Jag får inte ur mig något alls, det står helt still på skriv-fronten, inte bara här på bloggen men överallt. Det jag måste skriva pressar jag ur mig som vatten ur en sten.

Jag får inte så mycket annat gjort heller. Det enda jag har gjort de senaste veckorna är att sova eller tänka på att sova. Min lägenhet ser ut som crap för de enda gångerna jag är hemma sover jag. Jag är superirriterad på allting hela tiden. Jag har kommit in i en dålig rutin och nu vet jag inte hur jag ska bryta den. Det känns som att jag drunknar. Varningsklockor, varningsklockor.

Så därför tar jag nu en lite semi-officiell bloggsemester. Jag kanske uppdaterar nån gång, men håll inte andan. En sak mindre att tänka på. Och så ses vi till hösten, om en månad eller två, när jag har städat lägenheten, Jeppis Pride är över, jag har eller har haft semester och jag inte längre hatar allt och alla. Can’t wait.

Trevlig sommar!

Sju vappar

Eller ja, sex egentligen, vet inte vad detta årets vapp blir till ännu, men jag har fest hos grannen på schemat. Men hittade det här inlägget på min förra bloggadress och tänkte återvinna det. Det är alltså utdrag ur mina gamla bloggerier, vad jag skrivit om eller på just vappen. Varsågoda.

2008

Bodde i Åbo med kämppis, satt i föreningsstyrelse och jobbade som frilansande servitris. Vantrivdes med det mesta men hade ändå fruktansvärt roligt. Ett halvår efter det här mådde jag så dåligt att jag knappt gick ut, ljög för mina vänner, stirrade blint på studieböckerna utan att kunna öppna dem, slutade sova, slutade äta och skar små, små hack i mina ben varje gång jag duschade. Åbo var länge bara ångest för mig, men nu är det Littskap. Så skönt när man märker hur gamla demoner försvinner.

04:30 jag vaknar av mensvärk. kan inte somna om. duschar, läser och sminkar mig.
11:00 champagnefrukost med sigma bakom sibbe. mycket folk, mycket sol och lite öl.
14:00 champagnefrukosten pågår, men jag&E söker skydd inomhus en stund, solen är ganska obarmhärtig på otäckta huvuden fulla med champagne.
15:30 jag söker mig hemåt för en dusch och en power-nap. E far så länge en sväng till vårdberget för att lyssna på S&S:s musik.
16:30 min power-nap avbryts av E som kommer hit för att duscha och dricka vodka.
17:30 vi är sena pga vodka och duschar. både E&jag är lagom berusade och lagom borta. vi rusar (eller försöker åtminstone) till vårdberget.
18:00 mösspåläggning.
18:30 jag och E är maege maege fulla. eller, E är värst. eftersom hon skålar i kossu när andra skålar i champagne. jag försöker hålla mig lite i form eftersom jag ska i jobb nästa dag.
18:45 vi träffar V, M och J.
19:30 hemma igen med massa folk, jag har fest. det sker. dricker lite mer, pratar en massa, röker way to much. men är det fest så är det. känner ingen här på min egen fest, förutom sigmaiterna.
01:30 jag är ensam igen, eftersom jag behöver sova. jag försöker sova.
01:45 M kommer hem en sväng med nån och för en himla massa oväsen.

—-

10:00 stiger upp för att möta en ny (arbets-)dag.
10:30 det ringer på dörren. jag öppnar i pyjamas och oborstat hår i tron att det är E. det är det inte. det är nån (micke? nicke? nåja, nånting..) som glömt sin väska här. han ser rädd ut.
11:30 jobb. det är helt okej. får äta av buffén sen som är underbar. speciellt om man är van med nudlar tre gånger om dan. har dessutom helt ok lön när det är röd dag.
18:00 slutar jobb. får champagne av chefen som tack och bestämmer mig för att inta denna champagne vid J. sagt och gjort.
—-
01:45 J, M och V går till åbo diskotek. jag går hem, eftersom jag har mina servitriskläder på mig. på hemvägen känner jag mig verkligen sådär som den där trötta servitrisen på väg hem. går förbi massa fullt folk, mina fötter är kanske lite svullna, är lite irriterad och kedjeröker. men det var fint. löven på träden är så nyutspruckna att de såg självlysande ut mot åbos natthimmel.

 

2009
Jag hade just flyttat tillbaka till Larsmo, jobbade inte, studerade inte och mådde väl inte så jättebra. Den där akuta ångesten var borta, men jag var väldigt vilsen. Visste inte vad jag ville göra eller hur jag skulle göra det och fyllde min tid med att söka, söka, söka. Och lealöst sitta vid Friends med en cigarett i handen. En av vännerna jag festade med detta år finns inte mer och det gör mig så ledsen att tänka på. Så underligt över hur olika vägar man hamnar på, trots att man började på samma vappen-fest, tre år tidigare.

jag sitter ensam uppe, vår tonårsfest gick över förväntan och alla sover, alla mår bra och alla lever. speciellt jag, jag känner lite livet i mig, fast det är lite kallt och fast jag är mer än lovligt full. man borde inte vara så illa däran klockan åtta en fredagmorgon, det är dekadent och inte på det charmiga viset.

men runt kring mig snarkar människor som ligger nära hjärtat på mig och varenda en av deras andetag är fina att lyssna till, varje litet snus är en försäkring om att allt är bra. så ser himlen ut för mig, ett stort rum var alla du tycker om sover gott, som barn, och du kan bara gå runt och se på dem, lyssna på deras andetag och kanske ta en tugga av sockervaddsmolnen som flyter kring. det gillar jag.

om jag ska vara konkret har kvällen erbjudit karaoke (inte för min del) vid diiva, garderobsprat med J, en gravidmage, några vanliga magar, kossu peach – don’t try that at home, hyi helvete vad sött! – och en och annan cigarett.

och lite bekräftelse om att min töntiga moderlighet inte är förgäves, det är skönt att höra. och nu sover alla. ska röka en cigarett till, kanske läsa ett kapitel eller två i någon väl vald bok och förhoppningsvis vaknar alla imorgon och jag kan gå och lägga mig.

2010
Jag bodde i Hannover, jobbade med barn och trodde jag hade lyckats fly från allt och bli lycklig. intalade mig själv att jag mådde bra, men klarade inte heller av att tänka på finland. älskade tyskland (gör det ännu) och hade i hemlighet bestämt mig för att stanna där. Var upp över öronen kär i D som jag bodde ihop med och hade ingen aning om att vi skulle göra slut bara några dagar efter jag skrivit det här och jag skulle flytta tillbaka till Finland och inte prata med honom på nästan två år. Idag säger jag; good riddance.

jag tycker lite extra mycket om dig för att…
… du fragar mig före du gar och handlar, behöver du tamponger? helt ogenerat.
… ditt finporslin har DDR-stämpel.
… du beskriver din DDR-barndom som lycklig (du ”sparkade boll och pallade körsbär”) och när jag blir upprörd av tanken att nagon kan ha varit lycklig där och fragar ”är du kommunist eller socialist eller nat, vad är du?” sa svarar du ”människa?”
… du ska lära mig hur och var man samlar örter och bär i sommar.
… du tillbringar lang tid med att läsa om asar och ragnarök och audhumbla och jag vet inte vad pa wikipedia efter att jag har försökt förklara veckodagarnas namns betydelser pa svenska at dig.
… du pratar med din kompis i telefon och avbryter honom med att säga ”shit, vet du vad jag helt glömt berätta, jag har ett spöke i köket!”
… du tycker att jag har fruktansvärd musiksmak, men erbjuder mig en crashcourse i musik.
… du alltid fragar vad jag läser även om det inte intresserar dig.
… du beställer skivor som best of nan jävla japansk trumma och en inspelning av nan orgelkonsert i san fransisco bara för att testa dina nya högtalare.

2011
Bodde jag i larsmo, var fortfarande ”bara” praktikant på AE, läste väldigt mycket och såg en hel del film. Mådde bra, låter det som. Och ibland tror jag att det är här någonstans mitt nuvarande liv började. Som jag kämpade för att bygga upp ett hållbart liv, rusade med huvudet före in i det nya som kändes så bra. Synd bara att jag glömde bort att rensa det där huvudet innan jag gjorde det. 

idag är det bokens dag, det kommer nytt avsnitt av ”glee” och det är precis en vecka till eurovision-paradiset (stor genomgång på kommande, ta det lugnt) drar i gång på fullt allvar. det ska naturligtvis firas. förutom min första och sista medverkan i en tidning – jag kan bara inte vara på bild, nej, nej, nej – så tänkte jag slänga gustav vasa och hela svenska historien åt fanders. mitt fackboks-sug tog slut lika snabbt som det började. det här blir alltså första boken i år jag påbörjar men inte avslutar, vilket naturligtvis ger mig enormt dåligt samvete, så kanske jag ändrar mig än. men ”the passage” har legat och väntat på mig nu i tre veckor. det är dags. och så ska jag naturligtvis se på ”glee”. *välbefinnande-kurr*

2012
Bodde jag där jag bor nu, jobbade där jag jobbar nu och hade det i det stora hela ganska bra. Jag skriver här att jag tror det blir en bra sommar. Det blev det inte, så värst. Någonstans strax efter det här började det krackelera även om jag inte kan namnge ett datum jag blev utmattningsdeprimerad. När jag väl kommit in i en vardag och en rytm jag trivdes i kom allt det andra i kapp mig. Jag tror det är så det funkar i alla fall.

jag önskar att jag vore en sån som tog bilder på fester och sammankomster och bruncher och bilhäng, så att jag kunde visa t ex hur mysigt vi hade det igår. världens mest avslappnade vapp någonsin – och kanske en av de bästa också.

det är en ynnest att ha goda vänner som man kan sitta och dricka öl och prata skit med i flera timmar, iklädd för korta joggingbyxor och håret fäst i en samurajtofs mitt på huvudet. att man kan strunta i sminket och kläderna och hållningen och bara sjunka ihop i en hög på soffan och skratta tills varje muskel krampar. dra opassande skämt i en hel timme utan att någon tröttnar.

att sen vakna och tillbringa första maj med att äta pizza, glass och kladdkaka (måste väl påpeka att det var min syster som bakat kladdkakan, alldeles själv), köra runt i flera timmar och kedjeröka och svära över lokaltidningen (det i sin tur är värt ett eget inlägg i en mycket surare ton), hälsa på pappa och skvallra om bysbor och andra byars bor och bara vara. det behövs såna dagar.

jag har visserligen varken tvättat kläder, skurat köksgolvet eller skrivit klart till mina två deadlines, men det gör ingenting. ännu är det många timmar till midnatt och som christer björkman påpekat; imorgon är en annan dag.

så ni får bara tro mina ord när jag säger att min vapp och mina vänner var och är alldeles, alldeles underbara. och jag tror det här blir en fantastisk sommar.


2013
2013 års vappen hade jag just och jämnt börjat stiga upp ur den där pölen jag var hösten och vintern innan. Jag skrev att jag ”mår så där, jag har bättre dagar, jag har sämre. Det tar tid att bli frisk, men jag kommer bli det. Och jag har det bra. Ett bra jobb, fina vänner och familj, sprängfylld bokhylla och två söta katter. Och ett stigande hopp om en riktigt bra framtid.  Jag skulle välja vappen 2013 framför vilken annan vapp jag skrivit om här. Och det är bra.” Spoiler:  Jag blev frisk.

igår åt jag mat med syrran och brorsan här hemma hos mig, försökte mig på att göra amaretto sours och lyckades väl inte allt för bra, så gick över till cokis och chips istället många timmar innan läggdags. pratade i timmar om bl a brudklänningar, barndomsminnen, torrkakor, spottkoppar, korsetter och laestadianer. sen somnade vi alla tre här till stephen frys trygga röst.

idag har jag inte gjort något alls. känner mig febrig och halsen och öronen kliar. så ingen bild från i år. ni vet ungefär hur jag ser ändå, eller hur?

 

jag

2014

Och nu är vi här. Ni som läser vet ju hur det är. Nästan bara bra. Även om jag ser för jävlig ut på den här bilden, hehe.

SNAKK-listan, förstås.

Jag är inte den som är den, så här är min version av den berömda SNAKK-listan, som snart åkt runt hela finlandssvenska bloggosfären (och så orkar jag inte blogga mer om mitt usla humör).


Min stil i tre ord:
Dramatisk, bekväm & mörk.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp:
Vad i vissa kretsar kallas för Närpes-jeans (sori nu Närpes), d v s jeans med glitterapplikationer och/eller blekta partier. Odd Molly-kläder – igen, förlåt, jag vet att ni är många som gillar dem men alltså – jag fattar inte grejen. Är överlag inte så förtjust i volanger, rosetter och koftor som ser ut som att en stickmaskin spytt upp dem. Nej tack. Korsett känns inte heller riktigt jag. Eller andra goth-inspirerade plagg. Underkläder med seriefigurer på – jag är trots allt över 12. Vita leggings.

Just nu har jag på mig:
Mina jobbkläder; svart tunika, jeans och sneakers.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm:

IMG_1949


Kanske inte syns på bilden, men bekväm var jag!

Det här är bild på mig för länge sedan:

IMGP0550IMGP0551

När jag bodde i Åbo och sysselsatte mig med att bl a klä ut mig till olika stilar och ta selfies. Fast jag använde nog inte ordet selfie, för det här var 2008.

Jag känner mig snyggast i:
Nåt med axelvaddar. Kavaj. Dyra skor.

Mitt favoritplagg just nu:
Mina solglasögon är väl kanske inte ett plagg, men jag älskar om vårarna när en kan börja ha solglasögon utan att vara en douche.

Min stil hemma med tre ord:
Färgglatt, loppisfyndat, bokhögar. (Katthårigt).

IMG_2577


Jag skulle aldrig inreda med:
Stenar som det står saker på, varför? Är inte heller förtjust i en vita, lantliga stilen med gråa fondväggar med yyyyta och en annan nyans vita kuddar med volanger. Och så skulle jag inte klara av att bo i ett hem inrett med massa Ikea-möbler. Sen känns guldkranar och rosa fejkmarmor på WC ganska långt från min hemmastil.

Pryl jag suktar efter:
Jag behöver ett hus för att ha plats med sukta efter prylar till. Men en String-hylla vore inte fel, en espressomaskin skulle jag också ta emot. Och ett bonsai-träd!

Mitt bästa stylingtips:
Fammos vind och loppisar. Billigare, snyggare och hållbarare än Ikea. Sen ger böcker själ till rum.

Min favoritplats hemma:
Gillar hela mitt hem, men det är nåt speciellt med min säng.

Mitt problemhörn hemma:
Jag har en städ/skräp/gamla saker-skrubb jag aldrig öppnar pga utmattning vid blotta tanken.