Fredag

Vardagen fortsätter, trots viktdebatt och läsarrekord. Fast idag är det ju fredag och lite vardag premium. Jobbade och slutade jobba och mötte upp ett gulligt litet popsnöre för att helghandla.

Och hämta ut Adlibris-paket på posten. Paketet innehöll mest presenter till andra, men lite åt mig själv hade jag lyckats smyga ner. Kvinnan på tåget eller Girl on the train som den engelska (och snyggare) titeln lyder.

Återstoden av dagen pga snyggt omslag och klassiker.

 

Och kokboken Green Kitchen Stories för jag är ju trots allt rikstjockis nummer ett nu då och vad är då mer lämplig läsning än en bok om maaaaaaat?

Och medan jag packade upp mina nya böcker och fotade dem hade Viola en religiös upplevelse. Tycker den här bilden är otroligt rolig, så rolig att jag måste radera en annan bild på Viola från Insta som jag hade lagt upp strax precis innan, för att göra plats för denna. Jag heter förresten ell.en.degenerate på Insta, om ni inte kan få nog av mig.

Rent och skärt utnyttjande av mina 15 minutes

Alltså min bloggstatistik är det sjukaste jag sett sen de glada dagarna när Jeppis Pride var i ropet. Helt jävla övergalet egentligen. 

Först vill jag säga tack till alla som skriver så himla fina kommentarer och trycker på like. Utan er hade jag nog legat under täcket och gått under av ångest. Det är en konstig sak när ens kropp plötsligt står i centrum för nån debatt. För er är det kanske bara en kommentar men för mig är det så mycket mer. Jag är så tacksam över det stöd jag fått. Det är som en sån där tillitsövning när man ska falla bakåt och låta sig fångas av nån. Det känns som att jag blivit fångad av tusen varma armar. Fun fact: det är ungefär så många armar som krävs för att orka fånga min kropp, höhö. 

Aaanyhoo, jag tänkte göra nåt jag lärt mig av ingen mindre än Blondinbella. Först skriver man något provokativt och nåt som folk går i gång på och när besökarna är som flest och alla pratar om din blogg så slår man till och gör reklam om något, t ex en hudvårdsserie. Skitsmart. Och nu skulle jag vilja be er om en sak. Ni som bor i Jeppis. 

Jag vet inte om ni har lagt märke till det, men vår lilla stad har börjat befläckas av klistermärken från Nordisk ungdom. Nordisk ungdom är, för den som inte vet, en ganska äcklig organisation som härstammar från Sverige. Så här beskrivs den på Wikipedia

Statens medieråd bedömer Nordisk Ungdom som en fascistisk och radikalt högerpopulistisk organisation, och menar att organisationen inkorporerar ”ideologiska element och politiska strategier från den italienska sociala fascismen”, samt beskriver lokalen Stacken som ”det första fascistiska sociala centret i Sverige”. Expo kategoriserar Nordisk Ungdom som en nazistisk och högerextrem aktivistorganisation och även i media förekommer samma beskrivning av organisationen. Ibland används bara benämningen högerextrem.

Fascism, nazism och högerextremt är alltså ledorden. Inte så kul alltså. Klistermärken kan verka som en bagatell, men bagateller blir snabbt mer än så. Och jag vill inte ens ha klistermärkena från den organisationen här. Det gör mig orolig långt ner i maggropen att det finns människor som klistrar upp dem. Att nazism och fascism – för det är det de står för, inget annat – har anhängare här. Det gör mig orolig att det finns anhängare nånstans överhuvudtaget men här. Det är så nära. 

 Jag och Pär har tagit för vana att riva ner dem så fort vi ser dem. Varje morgon denna vecka har jag rivit ner ett par stycken på väg till jobbet. Varje morgon har det funnits nya på nästan samma ställen. På lyktstolpar och stuprännor mest.

Så jag vill bara be er att riva ner dem när ni ser dem, klistermärkena alltså. Det är en liten sak, men det man gör om man lämnar kvar dem är att ge dem gratis reklamutrymme på offentliga platser. Jag vill inte att sånt skit ska bli ett inslag i gatubilden man inte längre reagerar på. Det börjar med klistermärken och slutar med nåt helt annat.

Klistermärkena är oftast svarta och orangea och sticker verkligen i ögonen, av flera orsaker. 

Tack för talturen, peace out homies!

Hälsan då?

En av de första motargumenten man brukar få höra när man börjar, om än aldrig så blygsamt, säga att man gillar sin tjocka kropp är det här med hur ohälsosam man är. Hur kan promota övervikt liksom?! 

För det första: jag promotar ingenting annat än min egen rätt att få vara som jag är och få känna mig nöjd så. Min blogg och mitt varande är inte brought to you by nåt hemligt fettosällskap som vill göra alla tjocka. Alla får vara PRECIS som de vill, inklusive jag själv. 

För det andra. Det är FINT att så många engagerar sig i min och mina medsystrars och bröders hälsa, alltså verkligen. RÖRANDE nästan att se hur många välmenande kommentarer om hjärt- och kärlsjukdomar och söndriga leder och knän man får. GUD SÅ HÄRLIGT att ni bryr er!!!!! 

Jag håller helt med er också kära hälsofreax! Hälsa är viktigt, A och O kan man säga. Vem vill inte må bra liksom? Och vad mår man inte bättre av än att konstant och ideligen – helst dagligen – få höra hur ohälsosam och deillusionerad man är om man är tjock och nöjd, helst av normalviktiga och därför hälsosamma människor som ABSOLUT vet bättre än en själv! Där kan ni ju ändå ge er själva en stor jävla applåd, ni som oroar er så jävla mycket för min hälsa, att ni verkligen HJÄLPER mig och mina tjocka homies genom att påpeka allt vad övervikt eventuellt kan föra med sig. Tack alla experter på social medier för er genuina omtanke!!! Hälsan fram för allt, eller hur *söker high fives med handen*

Hade nästan tänkt trycka på ”publicera” redan men. Så tänkte jag på en sak.

Jag tänkte att om jag får vara så djärv och undra en liten försynt sak, i ett sånt ämne där jag verkligen inte har nån auktoritet eller insyn som mitt eget välmående.

Jag tänkte så här. När jag var tretton och grät om kvällarna för att nån nia hade påpekat på skolbussen hur äcklig och fet jag var och ingen sa emot eller stod upp för mig? Då mådde jag skitdåligt. 

Jag mådde också jävligt dåligt på ettan i gymnasiet, när jag inte vågade äta skollunch under en hel termin, för alla vet ju hur äckligt det är med feta människor som äter. Och när en äldre (också överviktig) bekant till familjen nöp mig i midjan och skrockade (så hans dubbelhakor dallrade) ”nån som skulle behöva banta!” Jag höll mig för gråt och skrev i min dagbok att jag hoppas jag svälter ihjäl. Det var nog en åtta-nia på må dåligt-skalan. 

Eller när en kompis pojkvän i högstadiet på en hemmafest förklarade hur fet och ful jag är och ingen kommer nånsin vilja ligga med mig. Jag var fjorton. Och sen var jag tjugo och satt på krogen och en full kille kom och sa åt mig att om man tittar förbi allt fläsk så är jag rätt söt. Sen frågade han om vi skulle knulla. Den fulla killen överbevisade ju visserligen den tidigare teorin om att ingen skulle vilja ligga med mig, men jag sa ändå nej. Då mådde jag apdåligt. Alltså verkligen hälsovådligt. 

Eller läraren i högstadiet som efter ett sommarlov glatt kom och kramade mig och sa hur ROLIGT det var att se att jag gått ner i vikt. Det var ju snällt kanske, men usch vad det sved. 

Mina exempel är 100% sanna och 0% unika. Det är inte speciellt synd om mig, det är inte det jag menar. Det jag menar är bara att FY FAN VAD SKÖNT det hade varit som tonåring och för några år sen bara vetat om denna armé av människor som verkligen BRYR SIG OM min jävla hälsa. Som tar sig tid att kommentera och påpeka och tipsa och allt det där, ett gäng riddare kan man kanske kalla er, som inte bryr sig om nåt annat än att vi tjocka människor ska må bra och ha hälsan. SATAN VAD GÖTT det hade vart hörni med lite omtanke om min hälsa då. Men hej – bättre sent än aldrig, amma right?

Så ett STORT TACK till er som är oroade för min hälsa, på Facebook och i livet, men vet ni. Ni kan pusta ut. För just nu mår jag faktiskt bättre än nånsin förr. Och jag är fortfarande tjock! Jag kanske inte springer ett marathon, men jag vill inte längre dö och det känns ju väldigt HÄLSOSAMT!

Boyfriend jeans

  
Ville bara påpeka det absurda i termen boyfriend jeans. De understa jeansen är mina egna ”boyfriend” modell från Lindex. De översta är min riktiga boyfriends jeans.

  
Så här ser äkta boyfriend jeans it på mig. Just sayin Lindex, these hips don’t lie. 

Speaking of, jag var ju med på radio idag, på Myteriet (finns eventuellt på Arenan, har inte kollat pga klarar inte av att höra mig själv) och pratade om att vara tjock och glad. Och inte på ett sånt där fryntligt Augustus Glupsk-sätt utan på ett existensberättigat jag-är-inte-bara-min-kropp-sätt. 

Det är en sån komplex fråga det här med kropp och ideal och självkärlek. Det borde inte vara en fråga överhuvudtaget MEN nu är det ju det. Jag har aldrig sett mig sig själv som en aktivist, även om det är en fråga jag brinner för. Min kamp för min kropp har alltid varit högst personlig. En slags överlevnadsstrategi if you will.

Jag har bestämt att jag inte tänker be om ursäkt för min kropp längre, jag tänker inte gömma den längre, jag tänker inte skämmas för eller hata den längre. Jag har hatat min kropp så otroligt mycket, jag har späkt och misshandlat den och gått ner i vikt och inte blivit lyckligare och gått upp i vikt och inte blivit olyckligare. Jag har lagt ner så himla mycket tid på att hitta fel i mig själv. 

Men alltså. Det finns så sjuuukt mycket annat roligare att koncentrera sig på här i livet. Just nu t ex läser kag en biografi om Elisabeth I. Jag har inte tid att lägga ner energi på att hata mig själv för att jag är tjock. 

Tjock är inte lika med ful eller fel eller slampig eller lat eller dum eller ohälsosam. Tjock går inte automatiskt hand i hand med en massa andra egenskaper. Tjock är, precis som smal eller muskulös eller whatever, en slags legobit du kan pussla ihop med vilken annan egenskap du vill. OCH DU BESTÄMMER SJÄLV. Jag t ex, tycker jag är tjock och vacker och rolig och smart och snäll när det behövs och elak när det behövs.  

Och är det inte konstigt, att enbart den inställningen, räknas som aktivism? 

PS Känn dig inte dålig om du fortfarande inte gillar din kropp. Det är helt okej att vara onöjd liksom, det är inte underligt som världen ser ut. Jag är onöjd åtminstone en dag i veckan. Det är synd att det är så men du är inte svag på nåt sätt. Jag lovar. Det går dock att börja gilla sig själv lite mer, det lovar jag också.

Det är också okej att aktivt jobba för att se annorlunda ut, så klart. Känner man att man vill prioritera den tiden det krävs så är det också okej. Förvänta dig bara inte att alla andra vill prioritera likadant.

En utredning om inredning del III

Vi ska nu i serien om vårt hem träda ut ur köket och in i den delen av lägenheten som jag kallar matsalen. Andra kanske skulle kalla det ett hörn, men jaja. Nu står vi alltså i köket och tittar ut.

När du kommer ut ut köket och ser åt höger så ser du detta.

Mitt senaste växtinköp bl a. Det är ett (en?) fågelbobräken, men i mina ögon är det Sideshow Bobs frisyr. Eventuellt lite därför jag köpte den. Den står på en blompall jag köpt på Åldringsvännerna för ett par år sedan med föreställningen att det skulle vara ett bra kattklätterträd. Det är det kanske också, om katterna i fråga inte är tiokilos köttfärslimpor till innekatter.

Ovanför Sideshow Bob hänger två tavlor, en Konsumbuss som åkt i diket och ett original av serietecknaren Mats  Jonsson (som gjort fantastiska Hey Princess och Mats kamp t ex).

På ena skåpet hänger en halv serie som min kompis Petter fotat. Nikko har förstås andra halvan, vi fick fotona när Petter flyttade tillbaka till Sverige. De är tagna i Ryssland nånstans, längs en mir där folk solar. Tydligen står folk upp och solar där.

T ex den här gubben. Swagen alltså.

Vänd dig lite mot vänster och du ser själva matplatsen.

Ett helt vanligt bord med fyra röda Sjuan-stolar. Pär har fått dem och bordet av sina föräldrar nån gång.

Sitter man på ”min” plats ser man vardagsrummet, men det kommer nästa gång. Längs kortsidan av skåpväggen står hör och häpna en bokhylla till.

Så man kan ta fram en bok på måfå och bläddra lite om man äter ensam. Och för att hyllan inte rymdes nån annanstans, hehe.

På väggen bakom bordet hänger min bibliska karta, något nött i mitten. Den kostade fem euro en gång.

Och som ni skymtade står en kaktus under. På en helt vanlig pall.

I hörnet står en Arla-låda i snygg färg, som fungerar som dagstidningsuppsamlare. Dessutom är den ljusblå färgen trés chic tillsammans med de röda stolarna och parkettgolvet.

Ovanför lådan och bredvid fönstret hänger en tallrik jag fått av min faster (hon och fammo har varsin likadan) med det givna motivet kattungar. Och under den en lidande Jesus som mamma köpt åt mig i Grekland.

Spetsgardinerna i fönstret är äkta Ikea. Ville mest hindra lite av insynen men ville inte förlora nåt av ljuset och därav – spetsgardiner.

På fönsterbrädet står bl a lite blommor…

… ett par tavlor (en autograf av nån lokal hockeyspelare Pär fick när han var liten och omslaget till Håkan Hellström-skivan jag inte kommer ihåg vad heter nu och inte orkar googla), en kaktus jag hoppas ska överleva i den krukan…

… lite godis och en träask jag köpt på loppis för några år sen.

Och moffas gamla filmkamera så klart.

På bordet står min älskade isbjörn (också loppisfynd), en Mariskooli och en gammal grötskål från Dalarna. I den ligger pidrotillbehör (dvs kortlek och papper och penna) och för tillfället Yatzy, eftersom vi spelade en match i söndags eller när det var.

Och ovanför bordet hänger en Bumling. Den har Pärs mamma köpt på loppis.

Och nu sitter jag i soffan och härifrån ser matsalen ut så här.

Och nu ska jag börja läsa den här och vänta på att chokladpuddingen jag kokat ihop ska stelna. Nästa gång ska jag visa vardagsrummet men jag måste städa först, hehe.

En utredning om inredning del II

Ja, nu har vi kommit till köket då på min visning av vår lägenhet. Jag insåg ganska snabbt när jag skulle fota vår inredning att vi inte inrett så mycket som bara typ ställt fram alla fina saker vi gillar. Det finns inte nån direkt genomgående tanke med nåt, vi har liksom inte en stil som typ lantligt eller industriellt eller whatever. Dessutom bor vi ju på hyra, så vi har inte målat några väggar eller bestämt kakel eller nåt sånt. Men det kan ju bli trevligt ändå.

Minns ni hur lägenheten är funtad? Så här i alla fall:

Min oerhört vackra ritning. Kanske borde sadla om och bli arkitekt. Not.

Låt oss träda in i vårt lilla kök.

Ovanför fläkten står lite kryddor och sånt. Det här känns faktiskt lite töntigt. Tro inte att jag försöker inspirera er nu eller nåt.

Vi har rätt mycket skåp och de är alla målade i en färg som jag skulle säga är kaffe med grädde. Väldigt behaglig och trevlig färg skulle jag säga.

Massa massa skåp, som ser gulare ut när den här bilden är tagen pga kvällsljus. Och ett kylskåp.

Kylskåpet är klädd i magneter med bl a Beatles, Victoria & Daniel, Clueless-gänget och Lenin.

Färgen på skåpen går dessutom fint ihop med gardinkornischen (eller hur man nu stavar det) som är klädd i gamla boksidor. Det gjorde vår fina hyresvärd enbart för vår skull. Gardinerna är helt vanliga vita transparenta som jag fått av fammo.

På kylskåpet står också lite burkar och en bricka. Visade sig vi hade sjukt många brickor när vi slog ihop våra påsar. Oboj-burken hittade jag i källarförrådet här och den andra har jag fått av Emmi. Det är oftast godis i den.

Mot ena väggen står ett litet bord jag fått/långlånat av Heidi. Under bordet är katternas mathörna och således ofta en katt eller två. Trippelburken har jag köpt för typ sju år sen på ett loppis i Kimito för fem euro. Har blivit erbjuden långt mycket mer för den. Gjutjärnsgrytan har jag fått av Julia och Kevin i födelsedagspresent.

Och pepparkaksburken med Stenmark är Pärs.

Katterna äter givetvis av Arabiafat.

På väggen hänger en Ronneby-handduk jag fått av Pärs mormor, en fantastisk kalender jag fått av Ronja och en klocka utan batterier, för den tickar så högt. Men är snygg. Och ja, färgen är lite ojämn på väggen. Gör ganska lite tycker jag.

Och ovanför dörrhålet det nya svalboet. Älskar det.

På golvet ligger en trasmatta från Missionstugan. Tror jag betalde fyra euro för den. Älskar även trasmattor.

Mot fönsterväggen står ett Perstorpsbord och en högpall.

På mikron (på ännu en bricka) står Pärs Tivoli-radio och vårt bröd och avocadoförråd.

Och en på en annan bricka (med engelska drottningparet) står lite oljor och ett par små kaktusar. Mora-skylten som skymtar bakom gardinen har Pär och hans mamma stulit från ett tåg.

Och här har vi diskbänksväggen. Lite kaosig, men så ser det ut.

Så här ser det ut i skåpen, här är vår tallrikssamling. Alla tallrikar och fat är köpta på loppis för ett par euro styck.

Just nu står våra bestick i kaffemuggar, tills jag filar på bättre och snyggare förvaring. Och så lite skärbrädor.

And that’s that. Nu ska jag se på Babel och dricka te. Nästa gång ska jag visa ”matsalen”.

Loppislördag

 

Imorse steg vi upp nästan lika tidigt som en vardag, borstade tänderna och klädde oss i hög hatt och handskar (nästan), för vi skulle på Loppis- och samlarmässa till Bennäs med papp och Mia.

De här två surpupporna stannade hemma.

Mässan var något av en besvikelse om jag ska vara helt ärlig, men den här tigeraffischen och numera WC-skylten norpade jag åt mig.

Och ett litet svalbo, så klart.

Det hänger högt uppe i köket (som ni snart ska få se) för att, som jag förklarade åt Pär, förvåna våra gäster och skapa en känsla av ”åhåå, har dom ett svalbo där?”.

Och ett gäng vinyler hittade vi också, bl a tre med Emmylou Harris. Så vi lyckades ändå fynda en hel del, trots att jag hade liksom förväntat mig mer. Men när vi var klara där var klockan rätt lite, så vi körde vidare mot Evijärvi, där Agatha-loppiset finns.

Det är ganska mycket österbottnisk natur på vägen mellan Jeppis och Evijärvi.

Och i Evijärvi köpte jag denna FANTASTISKA lampa. Jag har suktat efter den sen jag såg den på samma loppis för typ två år sen, men när jag frågat om den så har tanten som har loppiset alltid (okej, de två gånger jag varit där och frågat) sagt att den inte är till salu. Men nu var det plötsligt en prislapp där det stod klart och tydligt 15 euro. Materiell lycka när den är som allra, allra bäst. Och nu vakar lampan över vår säng.

Vi drack en kaffe i Evijärvi också, på bensinmacken Mäntyhovi, som stoltserar med en uppstoppad isbjörn och en fotovägg föreställandes en brygga. Ni hör ju, mängder av intryck.

Och på hemvägen fick vi en guidad rundtur i Lafåssbyji (Lappfors). Ganska snyggt och ganska bra dag om jag får säga det själv.

Evighetslistan

Den här lilla djävulska listan som Linn komponerat är genial, eftersom alla, inklusive jag, inte kan låta bli att säga sin åsikt, den rätta åsikten, i hopp om att leverera en sån fantastisk slutkläm att diskussionen dör ut en gång för alla. Well played, Jung, well played.

 Så, jag säger var å ejn me sett, MEN…

1. Så här tänker jag kring vacciner:

Inte en aktuell fråga i mitt liv alls men utan att veta så mycket tänker jag spontant: läs på, var källkritisk, gör vad som känns bäst, sluta shamea andra. 

2. Gällande skönhetsingrepp tycker jag så här:

Förståeligt MEN sorligt att folk känner sig tvungna till det. Jag hatar gamet, men inte playern. Kunde personligen eventuellt tänka mig ett läppjobb pga vore kul med feta läppar, men skulle aldrig prioritera det ekonomiskt.

3. Min sanna åsikt om muminmuggar: 

Har en handfull själv, tycker de är en bra blandning av sött och salt. Samlar dock inte på det sättet och tycker säsongsmuggar är tråkiga. Och betalar du förmögenheter för en rare vintagemugg så har du för mycket pengar och du borde donera bort skiten. 

4. Ska barn synas på sociala medier? Så här tänker jag:

Jag tvivlar på att jag får ha åsikter som barnlös och är rädd nån mammablogg sliter strupen av mig om jag uttalar mig, men med risk för det: barn är gulliga och ibland om man har tur roliga. De utgör således utmärkt material till t ex bloggar. MEN måtta med allt pga för mycket barnprat/bilder är lame och barn är ju också medmänniskor och medmänniskor ska man inte hänga ut online. 

5. Är jag feminist eller inte? Så här tänker jag:

Så klart jag är feminist, nåt annat är otänkbart för mig. Läste Fittstim som 14-åring och på den vägen är det. Älskar feminismen, den har gett mig så mycket. Jag är glad fler och fler börjar kalla sig feminister också, för det är ju faktiskt inget fult i det.

6. Mina tankar om kommersiella samarbeten i bloggar:

Så länge du kan stå för vad du marknadsför ser jag inget fel i det. 

7. Kan pojkar ha rosa kläder? Min åsikt om genustänk i kläder:

Ibland tänker jag att man måste vara lite psykotisk om man ser så starka samband mellan färger och kön att man förvägrar barn kläder i nån viss färgskala. Ibland tänker jag nåt lite snällare än så. Men ganska sällan.

8. Dop eller namnfest – vad väljer jag?

Hör inte till nån kyrka så det är inte så svårt val. Döpa sig får dom göra själva om de känner för det.

9. Bloggska – är det ett viktigt språk?

Det är ungefär ett lika viktigt språk som vilket annat språk. Alltså helt existensberättigat och dessutom kanske livsviktigt för nån. 


10. Den berömda bloggfasaden – ska man visa allt i bloggen?

Nej, man ska bara visa det man är bekväm med. Men jag tycker ju det blir bättre om man vågar vara lite arg och ful och ledsen ibland, är generös och bjuder på nåt som inte är superstylat. Perfekt är så satans tråkigt och dessutom farligt i längden tror jag. Och det där argumentet om att ”alla fattar” att det inte är så rosenskimrande håller inte riktigt, tror inte man ska sätta ansvaret helt och hållet på mottagaren. 

Onsdag och vardag

  

Tjena alla coola katter! Orkar inte visa köket idag, men snor Tidstjuvs-Marias dagens-lista, eftersom listor är det bästa som finns i bloggväg. Både att skriva och läsa. Så här är min dagens.

Dagens humör: Man kunde kanske jämföra det med vädret idag. Lite grått, lite lokala skurar men asfalten är ändå framme och nånstans mot horisonten anar man nåt bättre. 

Dagens mående: Är trött som en sengångare. Som just varit på mellandagsrea. På Ikea.  Med sina trillingar. I trotsåldern. Men annars bra!

Dagens borde: Tvätta kläder.

Dagens frisyr:



En fläta som känns lagom kysk och kristen. Bästa håren har ju (som bekant väl?!) folk i karismatiska väckelserörelser och sekter. Ju galnare tro, desto bättre hår. Undantaget Hare Krishna.

Dagens smink: Inget alls. Inte av spelad kyskhet den här gången utan för att mitt aprilhärjade ansikte är så torrt att det ser ut som ett uttorkat vattendrag under torrperioden som djuren överger för att söka efter grönare områden <- allt detta berättat med David Attenbouroghs röst. Försöker vara snällt mot mitt lilla fejs, hence inget smink.

Dagens klädsel: Stretchjeans, svart tröja och rosa sneakers. Ärketypisk jobbdagsoutfit. Bekvämt och inte så fult att jag måste skämmas.

Dagens planer: Hälsa på fammo. Eventuellt köpa ny vattenkokare. Antagligen inte tvätta, se dagens borde.

Dagens materiella vill ha: En ny vattenkokare. Och vår jävla säng nån gång!!!! 

Dagens fundering:   

Eller nej, frågan är saxad från ett nummer av Darling. Men sorgligheten i att jag känner igen mig i funderingarna kring vem som är okej i indiekretsar. Jag var fjorton och älskade indiepop. Jag var också fjorton och tjock och högljudd. Inte alls söt, quirky eller snygg i lugg och halsknäppta skjortor liksom. Säg vad man vill om kvinnosynen inom hiphop och RnB men jag har aldrig känt mig så exkluderad av en kultur som av indien på grund av vad jag inte var. Indiepopen straffar inte bara den som inte passar in, den straffar även den som visar att den försöker.

Dagens beroende: Det vanliga. Nikotin och Neko Atsume.

Dagens tråkigaste: Snöblandat

Dagens längtan: 
  

Tills jag får sova lika sött som Kantele på bilden. Kul att få till jobbet på morron när ens husdjur ligger och ser ut att drömma en fucking Fritidsresor-reklam.

Dagens superlängtan:

Tills jag blivit svinrik på mina böcker jag skrivit och kan försörja Pär så kan han sitta och göra vad han vill, t ex researcha till och korrläsa mina romaner. Jag är en maktfaktor ”att räkna med” enligt media och katterna har personlig massör och vi äter alla av guldfat som vi med ett skratt kastar bort efter varje måltid.

Dagens tidning: Har inte läst nån annan än good old ÖT

Dagens låt: Hurulas nyaste