Lite relationsteori

 
  
Det här är vi i hushållet nu. Två människor och två katter, ganska lagom om du frågar mig.

Hur är det med tvåsamheten nu då? Sambolivet?

Det är ju bra, så klart. Och svårt, så klart. 

Jag är ju inte van med att göra rum för nån annan på det här sättet. Och jag har svårt att fatta att han bor här forever nu och inte bara är och hälsar på. Inte för att jag direkt vill att han ska åka, men det är en ny känsla att inse att man är två nu. I dåliga stunder kan jag känna lite panik, typ, när ska jag göra allt det där jag gör när jag är ensam? Men sen kan jag aldrig riktigt komma på vad det är, det där jag inte skulle kunna göra med honom här. Bajsa med dörren öppen kanske, men är tveksam till om jag vill det så jävla mycket heller. Men ja, det är ju en omställning som kräver lite jobb, att gå från en till två. Men hellre det än att han inte bor med mig. 

Och vi har pratat mycket om det. Omställningen. Jag tycker faktiskt kanske det är det bästa med oss. Eller liksom det som gör att jag faktiskt tror på oss som ”käck dynamisk duo” som Pär skulle säga. Att vi pratar om allt och speciellt om allt det som känns svårt och vi pratar om det hela tiden. Gud vad vi pratar. 

Vi pratar om hur vi vill ha det och hur vi inte vill ha det och olika strategier för att klara av att förbli två olika individer med två olika liv men med en gemensam bas. Och hur man lär sig kompromissa med vissa saker men aldrig med sånt som är viktigt på riktigt. Tänkte just skriva ”jag önskar det fanns en handbok för sånt här” men alltså vad finns det här i världen om inte handböcker om relationer?! Men jag har ju inte lust att läsa nån av dom. 

Jag tror kanske ändå inte att man kan komma fram till en formel som funkar för alla par. Klart det finns goda råd och dom ska man ju försöka ta till sig. Men varför skulle ett förhållande vara nåt statiskt, en Askunge-sko man får skära tår och hälar av sig för att få on foten i? Det är ju två unika individer, ~*snöflingor*~ om ni så vill, som ska samverka in en minst lika unik konstellation.
Vi har varit väldigt tydliga med det från day one. Vi gör som vi vill och som känns bra i magen, inte som nån annan tycker det borde vara. 

En liten disclaimer bara: JAG VET ni mer erfarna och typ fyrtio år in i ett stabilt äktenskap sitter och himlar med ögonen och tänker vad vet dom två nykära fjantarna om nåt. Men let me tell u; vi vet nog. 

Men man får ju fan bara aldrig lov att uttala sig om kärlek när man är singel! Nu när jag har en pojkvän och sambo och nån faktiskt kanske lyssnar ska jag spy ut summan av allt jag läst, sett, tänkt på och erfarit i 28 år som singel angående relationships. För sekunden man blir med partner så poff! tror folk att man är fucking Yoda, att man har inträtt i nån slags högre varande. Vilket gör mig bara sååå himlig med ögonen. 

Bitch please, jag är precis lika dum och precis lika klok, precis lika neurotisk och precis lika lugn som jag var för ett år sen. Vill man dra det ännu längre så kan man säga att jag är precis lika lycklig och precis lika olycklig som för ett år sen. Jag är bara lycklig och olycklig på ett annat sätt. En partner är en bonus, men inte mer. Man lär sig av livet och man lever lika mycket (eller lite) oavsett civilstånd. 

Så, nu är jag klar. Tack och hej 👋🏼

Annonser

4 thoughts on “Lite relationsteori

  1. Ping: Länks | Panorama

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s