Insta-fejt och Insta-fab

 

Ni följer väl mig på Instagram? När bloggen många gånger haltar, levererar Insta nästan jämt. Jag heter förresten ell.en.degenerate , ett något jobbigt namn, men ellen.degenerate var förstås upptaget och larsmoellen som jag hette först funkade inte, eftersom alla trodde att det var nån som hette Lars nånting. Alltså är jag i lite namnkris just nu, men jaja, innehållet är desto bättre!

Inredning!

Mat!

Katter!

Selfies!

 

Och min egen personliga favorit: saker man kan hitta på Erkin Halli!

Jag är långt ifrån nån bra fotograf, men jag vill påstå att jag kan vara ganska rolig när jag sätter den sidan till. Plus att jag är ganska generös med vad jag delar med mig av, så är ni skvallerlystna (hej, no shame, jag är också) så får ni er del av kakan också. KUL! 

Jag säger nu som den nyss uppstådde Jesus (vet ni när man leker med en baby och ba ”var är babyn? Var är babyn?” och sen ”DÄR är babyn!” och med lite tur lockar fram ett sånt där porlande babyskratt? Vet ni? Okej, _ exakt_ så känns påsken för mig. En tittut-lek med Jesus som pågått i 2000 år. Det är värsta sorgliga stämningen på långfredagen och Jesus är död och man får inte leka utomhus före sex på kvällen, bara för att på måndagen, I ÅR IGEN, ba shit, han är uppstånden! Wohoo! DÄR är Jesus! Vi vet ju, i alla fall vi som fått inpräntat bibliska historien grundskolan igenom, att han med all sannolikhet uppstår i år igen. Babyn kommer fram igen. Men var å ejn me sett, som det heter och sist och slutligen, och är det inte lite beundransvärt att orka göra det med samma inlevelse åt efter år?) … Eeh, var var jag? Ja, jag säger som Jesus nu då, följ mig! På Instagram alltså. 

Orsaken till mitt följarfiske är att jag lite slagit vad med en viss sambo att jag kan få 500 följare före midsommar. Så… Don’t leave a sister hangin! PEACE!

Påsken so far

Jag har verkligen inga påsktraditioner, påsken har alltid varit (eller efter att jag slutade gå påskhäxa i alla fall) en icke-högtid. Brukar ha årets värsta krapula på långfredagen vet ja, men inte ens det har jag prickat in i år.   

  

Långfredagen gjorde vi inte så mycket, myste med katterna. Kantele är oerhört nöjd med att ha en ny människa att styra och ställa över. Pär är mycket snällare än vad jag är och låter henne hållas på ett helt annat sätt. 

Så här ser det ut om man sitter i soffan, vilkeeet jag har gjort rätt mycket i helgen och i fredags. Ja, det ser inte alltid ut så här, allt som oftast är Kantele och Viola invirade i nån dödskamp om Lejonklippan (eller vad kattdjur nu bråkar om) men i stora drag så. Visst har vi ett trevligt hem? 

I fredags hade vi också besök kom jag just på, först av Eva och Jaakko och sen av Ronja och Minerva, men som vanligt glömde jag fota dem. Så här är en bild av Eva, för sex år sen, när jag just hade kommit hem från Tyskland och hon mötte mig för frukost i Åbo.

  

Trevligt var det hur som helst, både för sex år sen och nu. Av Ronja eller Minerva hittade jag inte en enda bild?! Ni får föreställa er två coola bruders i alla fall.

Och så åt vi påskig mat och kollade på första delen av Det mest förbjudna, men i alla fall jag blev inte helt övertygad. God bless Kerstin (och hon som spelade henne) men tyckte det blev lite hoppigt och segt. 

I lördags, alltså igår, hade vi bunkrat upp med massa godis on case of påskhäxor. Men det kom inga. Godiset ligger i en gammal grötskål från Dalarna, som härstammar från nån Pärs förfader. Bästa med att flytta ihop är ju att man får ha nån annans fina saker i sitt eget hem. Okej, näst bästa, efter det uppenbara att man får dela vardagen med nån man gillar.

Igår var jag bjuden på afghansk fest, vilket var en upplevelse. Jag: 

– insåg hur hopplöst stel och finsk jag är och jag förbannade mig själv extra mycket eftersom jag kom 25 minuter för tidigt och fick vänta på Zahra (som dessutom var 25 minuter för sen) i ett gathörn hundra meter bort från festlokalen eftersom jag inte vågade mig fram.
– hur otroligt vackra afghanska festkläder är, kände mig som en grå mus i jämförelse.
– åt kött för första gången på kanske… fyra år? Jag vågade inget annat. Det var gott, nån gryta med fårkött och linser, jag ska inte hyckla, men efteråt hade jag en hinna av animaliskt fett i munnen och huvudvärk på kvällen
– drabbades lite av panik när de försökte få med mig i dans. Jag har typ tre moves, som alla gör sig bättre på dansgolvet på Melody än bland massa människor som alla rör sig supergraciöst och med såna där fina handrörelser. Ångrar lite idag att jag inte vågade, men så är det.
– hade det jättetrevligt och blev fantastiskt välkomnad av alla, om än något utstirrad. Om nu nån trodde motsatsen.

På väg hem från festen tittade jag upp till Maja, där Pär och ett gäng andra hade tillbringat kvällen. Jag stannade och drack kaffe, åt vegansk marängtårta och pratade om kapitalet, gummibåtar och rökning tills vi gick hem, båda nöjda med våra respektive kvällar. Idag ska jag inte göra nåt alls tror jag.

Långsam långfredag

Vi börjar äntligen få allt på plats och allt i ordning. Pärs grejer kom i tisdags och sen dess har vårt liv bestått av att rada in böcker, riva sönder pafflådor, bära upp saker på vinden och komma överens om garderobsutrymmen. Roligt på ett sånt där symboliskt nu-är-det-vi-sätt, fruktansvärt tråkigt på ett det-här-måste-göras-sätt. 

Men nu, idag, vaknade jag upp till ett hem som faktiskt ser ut som ett hem. Och det är satans skönt att inte snubbla över nåt som måste fixas, det första du gör. Vi har t o m fått svenska kanaler fixat, så nu kan Pär också titta på teve! Bara vi får vår säng vi beställt snart så fattas mig ingenting alls. Två på 120 går snabbt från mysigt till ryggont. Mvh snart 30.

Och ja, glad påsk förresten. 

Öronen på helspänn

Nån checkar in som ”i säkerhet” på Facebook. Varje ”i säkerhet” är en lättnad. Men jag blir också orolig långt in i själen över att den funktionen måste finnas på Facebook ens. Och att den behöver användas. 

Jag har svårt att tänka mig att människor levde vanliga liv under kriget, nu pratar jag andra världs- i första hand, men egentliga alla krig i modern tid. När jag tänker på krigstider är det liksom bara krig. Ett konstant regn av bomber, ett stelnat svartvitt gråtande ansikte, en oändlig mängd taggtråd och dammiga tegelstenar som en gång varit ett hus. 

Jag fattar liksom inte att människor skrattade även under krig. Att människor blev kära, människor hade små dispyter med sina vänner, människor skvallrade om sina grannar och människor festade och blev fulla. Att människor gick på bio och diskade och läste böcker och piskade mattor och var ganska lyckliga ibland, även under kriget.

Jag fattar inte att alla bomber, all gråt, all taggtråd och alla dammiga tegelstenar kom smygande och sen kanske inte var ständigt närvarande, utan att livet fortsatte, men med öronen på helspänn. Jag fattar inte att gråskalorna fanns även annanstans än i uniformerna.

Jag står i köket och diskar och från vardagsrummet hör jag tevesändningarna. Jag hör ord jag hört alldeles för många gånger den senaste tiden och jag har – öronen på helspänn. Och plötsligt fattar jag. En svindlande sekund eller två fattar jag precis.

Jag vet inte hur nära det ska behöva komma före jag fattar på riktigt. Jag vet inte hur många i mitt Facebook-flöde som ska behöva checka in ”i säkerhet” eller Gud förbjude, inte göra det före jag fattar att om Facebook hade funnits då, i kriget, hade ”i säkerhet”-inloggningarna kommit smygande, strax före allt det andra.

Första semesterdagen

Flyttlasset kom inte idag, utan kommer imorgon. Fick vi just veta, efter att rastlöst väntat på det hela dan. Besvikelsen alltså, hade sett fram emot att äta vår simpla kvällsvard vid ett matbord idag och inte i vår soffa, som för tillfället är enda platsen som finns att hänga på. Men okej. Imorgon.

Utöver det har jag haft en 10+ första semesterdag. Brakbrunch med paprika-svamp-seitansalami-äggröra, ett efterlängtat nummer av Vi Läser på hallmattan, bra läsning och påskpyssel. Påskpyssel eller pynt är inte något jag annars hänger mig åt, men vad ska man göra när man har extra fritid och en hoper gulliga ägg från Emmis höns i kylen? 

Måndagstips

Min två veckor långa vintersemester började idag! Förutom att slappa och inreda jääni (Pärs flyttlass kommer idag!) tänkte jag konsumera kultur. Och speaking of, här är lite tips på kultur jag konsumerat och gillat senaste tiden.

  

Brand spanking nya podden Sandström. Med Ann-Sophie Sandström och hennes bror, Peter, som är min gamla LittSkap-handledare och kanske en av de klokaste människor jag träffat. Podden går på Purmodialekt och är ganska mycket syskonsnack, men jag gillar det. 

  
Igår gick jag och Pär och tittade på Den unge Zlatan. Det kanske krävs ett visst intresse för Zlatan som person eller fotboll i alla fall, men en mycket väl utförd dokumentär. Tycker jag fick exakt rätt mängd information genom tystnader och ögonkast liksom. Ett fint porträtt av en ung och många gånger vilsen talang, för att tala typiskt filmkritikerspråk.

  
Ni har väl inte missat att säsong två av Full Patte är igång på SVT play? Första avsnittet finns ute nu, yes yes yes. 

  
Om ni är i Jeppis i dagarna, kolla in evenemanget Röster & poesi. Både Mimie Märak (ena systern från Sapmi sisters, minns ni jag tipsade om det?) och Pauliina Feodoroff här i stan, det får ni inte missa. Gratis är det också och ni vet vad dom säger, det bästa i livet är gratis.

  
Och eeh… Ja. Får man tipsa om sånt här? Jag figurerar ju på Vasabladet som ”nöjesprofil” idag. Tycker min identitet som nöjesprofil är ifrågasättbar, Pär tycker jag borde vara en missnöjesprofil. Hur som helst, jag har svarat på ett par frågor om allt och ingenting, som det heter. 

Lite relationsteori

 
  
Det här är vi i hushållet nu. Två människor och två katter, ganska lagom om du frågar mig.

Hur är det med tvåsamheten nu då? Sambolivet?

Det är ju bra, så klart. Och svårt, så klart. 

Jag är ju inte van med att göra rum för nån annan på det här sättet. Och jag har svårt att fatta att han bor här forever nu och inte bara är och hälsar på. Inte för att jag direkt vill att han ska åka, men det är en ny känsla att inse att man är två nu. I dåliga stunder kan jag känna lite panik, typ, när ska jag göra allt det där jag gör när jag är ensam? Men sen kan jag aldrig riktigt komma på vad det är, det där jag inte skulle kunna göra med honom här. Bajsa med dörren öppen kanske, men är tveksam till om jag vill det så jävla mycket heller. Men ja, det är ju en omställning som kräver lite jobb, att gå från en till två. Men hellre det än att han inte bor med mig. 

Och vi har pratat mycket om det. Omställningen. Jag tycker faktiskt kanske det är det bästa med oss. Eller liksom det som gör att jag faktiskt tror på oss som ”käck dynamisk duo” som Pär skulle säga. Att vi pratar om allt och speciellt om allt det som känns svårt och vi pratar om det hela tiden. Gud vad vi pratar. 

Vi pratar om hur vi vill ha det och hur vi inte vill ha det och olika strategier för att klara av att förbli två olika individer med två olika liv men med en gemensam bas. Och hur man lär sig kompromissa med vissa saker men aldrig med sånt som är viktigt på riktigt. Tänkte just skriva ”jag önskar det fanns en handbok för sånt här” men alltså vad finns det här i världen om inte handböcker om relationer?! Men jag har ju inte lust att läsa nån av dom. 

Jag tror kanske ändå inte att man kan komma fram till en formel som funkar för alla par. Klart det finns goda råd och dom ska man ju försöka ta till sig. Men varför skulle ett förhållande vara nåt statiskt, en Askunge-sko man får skära tår och hälar av sig för att få on foten i? Det är ju två unika individer, ~*snöflingor*~ om ni så vill, som ska samverka in en minst lika unik konstellation.
Vi har varit väldigt tydliga med det från day one. Vi gör som vi vill och som känns bra i magen, inte som nån annan tycker det borde vara. 

En liten disclaimer bara: JAG VET ni mer erfarna och typ fyrtio år in i ett stabilt äktenskap sitter och himlar med ögonen och tänker vad vet dom två nykära fjantarna om nåt. Men let me tell u; vi vet nog. 

Men man får ju fan bara aldrig lov att uttala sig om kärlek när man är singel! Nu när jag har en pojkvän och sambo och nån faktiskt kanske lyssnar ska jag spy ut summan av allt jag läst, sett, tänkt på och erfarit i 28 år som singel angående relationships. För sekunden man blir med partner så poff! tror folk att man är fucking Yoda, att man har inträtt i nån slags högre varande. Vilket gör mig bara sååå himlig med ögonen. 

Bitch please, jag är precis lika dum och precis lika klok, precis lika neurotisk och precis lika lugn som jag var för ett år sen. Vill man dra det ännu längre så kan man säga att jag är precis lika lycklig och precis lika olycklig som för ett år sen. Jag är bara lycklig och olycklig på ett annat sätt. En partner är en bonus, men inte mer. Man lär sig av livet och man lever lika mycket (eller lite) oavsett civilstånd. 

Så, nu är jag klar. Tack och hej 👋🏼

Snabbt hej

Hej och hå, ska inte skriva mycket, för nu är jag sambo på riktigt och so far är det jättebra men känner att jag vill leva lite i det och inte blogga. Ville bara tipsa om min kompis Johans band Hermanni Turkkis (om ni har möjlighet att se dem live – do it!) nya video. Helt underbar! 

Det är en Ladyjazz-dansgrupp i Keski-Uudenmaan tanssiopisto som syns i videon. Så jäkla fint. 

Roliga saker

Jag har gjort två riktigt roliga saker den här veckan. Första är att jag har haft min första sånglektion! Så spännande och så roligt. Tror all slags kreativitet är bra om man vill bli proffs inom en slags kreativitet (t ex bli författare) och sen så är det ganska skönt att göra nåt helt prestigelöst också. Har inga som helst ambitioner med sången. Eller som jag sa åt Rachele, min lärare, jag skulle vilja vara självsäker nog att sjunga med högt i Ja må han leva på folks födelsedagar och inte bara stå och mima typ. Och så har jag alltid velat ta sånglektioner och nu är jag så pass vuxen att jag har självdistans nog att göra det. Menar inte att låta som jag borde vara nå slags förebild men tycker vuxna borde ha mera hobbies. Spela i band och lära sig nåt nytt och så. 

Och sen, det andra; igår var jag och kollade på Carl Knifs RED-föreställning. Alltså dans. Har aldrig sett en modern dans-föreställning så jag var lite tveksam till om jag överhuvudtaget skulle gilla det. Men alltså jag hade gåshud, tårar i ögonen och fladder i hjärtat när det var slut. Så himla berörande och känslosamt. Och inte alls svårt eller svårtillgängligt. Om ni har möjlighet att se den, se den! 

Imorgon ska jag göra en tredje rolig sak, kanske den roligaste av allt. Hämta Pär från flygfältet så klart! Pirrigt, från och med imorgon är det på riktigt på riktigt. Men jag har större tilltro till framtiden än på länge. 

Och om ni trodde mitt liv är blott nöjen – jag jobbar sju dagar denna vecka och cirka 12 timmar idag. Så jag bloggar kanske först nästa vecka när jag faktiskt har semester!!!

När man lyckas i köket

   
Min matlagning här hemma går ganska långt ut på att sondera kylskåpet, hitta saker som håller på att bli gamla och sen kasta ner allt i kastrull/stekpanna och sen servera med nån kolhydrat. Det blir inte alltid jättegott, men igår lyckades jag riktigt bra. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV.

Paprikan på bilden är alltså inte med i rätten, eftersom jag tyckte att den inte skulle passa in i smakuniversumet jag byggde. LOOOL, nej, orkade inte hacka ner den. True story.

 
Har inget direkt recept, men ungefär så här: 1 morot, 5 blomkålsbuketter, 1 bit vitkål efter behag, 1/2 bit marinerad tofu, 1 litet knippe vårlök. Stek allt detta i sesamolja tills bitarna är mjuka typ. Sleva ner en rågad matsked jordnötssmör, lite soja, lite citronsaft och hot sauce efter behag. Jag spillde i lite vatten också för det blir väldigt stabbot (kan man säga stabbigt på finsvenska? Idk) med jordnötssmöret. Eventuellt skulle det bli gott med kokosmjölk i kom jag just på. Jaja, nästa gång. Servera med ris och klipp över koriander. Den här rätten är ju då vegansk och man inte som jag äter det med en klick gräddfil. Jag faller alltid på målsnöret.

På kvällen träffades vi med Måndagsklubben och idag har jag krapula. Sitter som bäst i soffan och jävlas med Heidi. Hon har mer huvudvärk än jag så då måste jag ju sjunga Chandelier åt henne, det är det bästa kompisar gör.