Mina julklappar

Egentligen har jag massor att berätta, men jag orkar inte riktigt börja. Är i alla fall i Ronneby nu och hälsar på. Vi träffar Pärs vänner och familj och ser oss omkring och planerar flytt och lyssnar på radio och äter cashewnötter. Det är gött, Ronneby är väldigt mysigt.  

Tänkte i alla fall att jag kunde presentera mina julklappar, för det var ett mycket bra år i år. Vill ju skryta lite. Har ännu en julklapp att få av min Secret Santa som visade sig vara pappa, men den envisa geten vägrar säga vad det är före jag kommer hem eftersom han vet att det retar mig. 

I alla fall, I give you – julklappar 2015. 

   

Av mamma fick jag dessa örhängen från Feministsmeden i Stockholm. Är mycket förtjust i dem.

 
Sen gick jag pengar, som jag kunde sätta i min nya plånbok. Mamma fick den här av en kompis för flera år sen och jag har varit avundsjuk på den sen dess, men nu norpade jag helt enkelt åt mig den (med mammas godkännande) eftersom dragkedjan i min gamla Jesus-börs gett upp.

  
Dessutom världens bästa hårolja, Nashi (varsågod för tipset) och av Nora, den lilla gullungen fick jag bodylotion från Victorias Secret. Så sött att hon köpt egen klapp åt mig.

  

Av Pärlan, den lilla casanovan, fick jag den här tygryggsäcken/gympapåsen med guldigt tryck. Vet inte om det syns, men det står alltså All girls to the front. Hur snygg är den inte?! Hur bra smak har han inte?! Hur sarans lyckligt lottad är inte jag?!

  

Och dessutom – en prenumeration på min favorittidning Vi Läser. Så himla bra presenter, genomtänkta och personliga. Han är så fin.

 
Och idag fick jag julklapp av Pärs mycket goa mormor, blev nästan tårögd av omtanken. Och en liten bit Ronneby att ha i köket är verkligen inte fel. Jag har tagit denna lilla håla till mitt hjärta fullständigt. Bildbevis säger ni?

  
Jag på bandymatch igår med ”vårt” (är verkligen inte så engagerad) lags mössa.

Nu ska nog jag umgås med Pär lite. Tack och hej, gott nytt år!!!

Året 2015

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? Ja, för all del, det hände väl nåt nytt. Fast året i stort känns som ett ganska sånt där typiskt mellanår, som ett år där en hel del avslutades och annat påbörjades. Men jag köpte egen domän, började på dramtikkurs, deltog i publicerad antologi (och blev sågad, både i Husis och ÅU, wohoo), skaffade pojkvän som inte ger mig ont i magen, ordnade spelning med Jens Lekman, gick på Try Poetry, pratade med Gudrun Schyman (hände i lördags på Kastrup) och köpte smartphone. Sen började jag med två saker: lägga tarot och lyssna på podcasts. Kan rekommendera båda.

Genomdrev du någon stor förändring? Nej, men många små. Eller ja, jag sa ju upp min lägenhet nu, men flytten sker ju först 2016, så.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Njäe, tror inte det. Många omkring mig blev föräldrar men ingen som jag riktigt är nära med på det sättet. Tror jag?

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Är inte så bra på datum.

Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov.

Vilka länder besökte du? Jag är ju inte nån globetrotter direkt så tre varv till Sverige och två varv till Danmark är det enda jag gjorde. Och två gånger till Helsingfors vilket nästan kan räknas som utomlands när man bor i Jeppis tycker jag.

Bästa köpet? Min Iphone, utan konkurrens.

Gjorde någonting dig riktigt glad?  Min Iphone, hehe. Nej okej, men Lill-Babs konserten jag var på med Fammo i februari gjorde mig jätteglad, för det var en sån lyckad julklapp. Silvana Imam i början av december. Pärlan så klart. Att hitta lägenheten jag ska flytta till. Sen hängde jag rätt mycket med familjen och det gör mig glad. Och när jag, Heidi, Nikko och Ville gick på gayklubb i Köpenhamn och dansade till 8 på morgonen och jag blev superuppvaktad av massa bögar pga faghag. Och alls sammanhang där jag hängt med skrivande människor.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Inspiration och skrivlust.

Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit. Ätit mera veganskt kanske. Och läst! Har läst rekordlite i år.

Vad önskar du att du gjort mindre? Slöat och scrollat och retat mig på saker/personer online. Men det är så kuuul.

Bästa boken du läste? Beckomberga, Vitsvit, Allt som jag inte minns och You är dom jag kommer på spontant.

Största musikaliska upptäckten? Mina bästa skivor som kom ut 2015 är: Seinabo Sey, Jamie XX, D’angelo, Titiyo, Disclosure, Jaakko Eino Kalevi, Min stora sorg, Jonathan Johansson, Drake, Lana del Ray osv osv kommer inte på fler. Och en massa enskilda låtar och nygamla favoriter och så. Men upptäckt? Upptäcker sällan nytt, ser bara till att omge mig av folk som tipsar mig om bra saker. Men jo! Låten Haunted från Beyonces senaste blev nästan min favoritlåt från den skivan, fast jag tidigare aldrig brytt mig om den.

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Att jag inte slog ihjäl nån. Varit så extremt retlig och sur och irriterad detta år så jag har inte varit så trevlig, trots att andra har varit det. Nej men okej, Jens Lekman som kom till AE tack vare mig. Det var fint. Och att bli publicerad i antologin.

Största framgång på det privata planet? Att jag började ta tag i saker jag tycker är jobbiga att ta tag i. Och att bli ihop med Pär. Om man kan räkna det som en framgång, jag vet inte.

Vad spenderade du mest pengar på? Hyra och mat. Utöver det gissar jag böcker, kattmat och -sand och sprit.

Något du önskade dig och fick? Öh, nu står det stilla. Betyder det jag är otacksam? Fick massor av fina saker, men tja, önskade mig inte så mycket kanske.

Något du önskade dig och inte fick? 15 miljoner euro :((((

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Hemmafest med USA-tema. Särdeles lyckat.

Vad fick dig att må bra? Min familj, mina vänner och att göra givande saker, typ konsumera kultur, göra nördiga saker och gå på promenader. Och de gånger skrivandet flöt.

Vem saknade du? Alla jag gillar som bor längre bort.

De bästa nya människorna du träffade? Pär!

Mest stolt över? Att jag är där jag är idag, med tanke på hur mycket kaos jag har bakom mig. Känns som att jag blev lite vuxnare 2015.

Högsta önskan just nu? Att världsläget skulle stabiliseras och människor skulle bli öppnare, snällare och mer förstående. Att inte allt skulle vara så oroligt och att krigen skulle ta slut och alla högerregeringar skulle försvinna. I stora drag.

Klippan centrum, här är jag

Nu är jag hos mamma i Klippan. Jag och Pär kom igår eftermiddags, efter ett fint dygn i Köpenhamn. Tips: Hotell Nora på Nørrebro. Fräscht, mysigt och gratis öl i kylskåpet (so very danskt). Dessutom nära till bra caféer, barer och affärer. 

Idag gjorde vi ”stan” i sällskap med vår lokala guide Nora. 

 

Här är mina två favoriter, Pärlan och Nortti. Så söta båda två. 

Alltså Klippan är i storlek typ som Nykarleby, så att göra stan går på sisådär tjugo minuter, om man slöar. Vi var på Klippan Livs och köpte cigg (wow), på biblioteket och kollade på nån utställning med lokala konstnärer där mamma är med. 

 

Jättedåligt tagen bild, men här syns tre av mammas tavlor. På bibban hittade vi också avskrivna böcker, ett gemensamt intresse jag och Pär har. Jag köpte denna ganska magnifika hög för fem kronor styck:

  
Duras! Didion! Rignér-Lundgren! Är mycket nöjd. 

Sen gick vi till Stadsmissionen, som inte uppvisade nån vidare fyndpotential. Pär sa att det luktade lite ”sjukt” där och det har han eventuellt rätt i. Hittade i alla fall detta som present åt min kattvakt och bror:

  

Han är nybliven vinylspelarägare och stort Tintin-fan, så de 15 kronor jag fick ge för den kändes ganska rimligt.

Vid fyra åkte Pär hem till Ronneby och sen har jag och Nora lagat mat (mandelbullar och bulgursallad). 

  

Nu ligger vi och slappar framför julkalendern och har det riktigt skönt. Så här tänkte jag ha det fram tills efter jul, när jag åker till Ronneby och Pär. Nu är julkalendern slut och så ock detta blogginlägg. Tack och hej.

Far & flyg

Hej alla människor! Jag sitter som bäst på flygfältet i Vanda och väntar på mitt flyg vidare mot Köpenhamn (och jag tänkte nästan skriva friheten). Känner mig som en boss i min fuskpäls och statement-attityd. 

Haha, LOL, gick ni på den? Jag är trött pga cirka två timmar sömn i natt, lite nervös pga är inte helt säker på jag gillar att flyga och lite kissnödig nu när jag känner efter. 

Men okej, är ändå mest excited för om mindre än tre timmar är jag i Köpenhamn och får träffa Pärlan. Och sen jul hos muttis och allt det så klart. Har min incheckade väska full av julklappar så Finnair – om ni slarvar bort den får ni skicka representant, t ex nån VD eller nåt, och förklara varför lillsyrran inte har några paket från Finland denna jul.

Stressar alltid upp mig oerhört inför resor men hittills har allt gått bra förutom att jag igår kväll inte kunde hitta min telefonladdare och fick ilskepanik eftersom jag var helt säker på jag packat ner den. Jag hittade den i morse ihoprullad i min högra sneaker…?! 

Bra sak med flygfält: att kolla på folk och känslan av att vara på väg nånstans.

Dålig sak med flygfält: all hysteriskt glossig shopping och att 70% av allt det här folket jag kollar på verkar vara Jobbiga Typer™. Jobbiga Typer™ är t ex skrikande barn, solbrända businessmän, backpackers med färgglada kläder och nyfunnen spiritualitet, medelålders borgarpar på ”cityweekend”, fashionistas i Indiana Jones-hatt (en gick just förbi och jag bestämde mig för att hatt är overkill i alla situationer förutom kungliga dop typ)  och killgäng med bro-mentalitet. 

Men HEJ!!! Jullov, wohoo! Inte ens världens alla samlade Jobbiga Typer™ kan förstöra det faktum att jag i två veckor framåt inte ska jobba, utan bara slappa. God jul i guldbokstäver åt er alla.

EXTRA: Jag ”avslöjar” ”den stora nyheten”!!!

Det hör ju till om man är en Äkta Bloggare att avslöja nyheter på ett lagom dramatiskt sätt. Oftast är det ju graviditeter det gäller, för ingen folkgrupp jag vet verkar yngla av sig flitigare än just bloggare (nu tänker alla, vänta, är hon inte från Larsmo? Borde det inte finnas en folkgrupp som ynglar av sig flitigt som hon borde komma på…?) men jag kan ju säga redan nu: jag är inte gravid. Andra saker bloggare gärna ”avslöjar” är typ bloggflytt, förlovning, resa, stundande bröllop. osv osv. Men ej heller nåt av det är aktuellt för mig. Det jag strax ska ”avslöja” är kanske inte så stort för nån annan, men rätt mäktigt för lilla mig *skrapar med foten och tittar ner i marken*. Jag tror jag skrev för ett par år sen på min blogg att jag längtar efter att något skulle hända, att jag skulle ha något att berätta. Och nu har jag det.

Idag sa jag upp min lägenhet. Från och med februari bor jag och katterna 500 meter sydvästerut i en trea med platsbyggda bokhyllor i vardagsrummet och originaldetaljer från femtiotalet. Och ungefär ett par månader senare flyttar Pärlan in. För vet ni vad; jag ska bli sambo!!!

Flytten är kanske inte så betydelsefull, rent geografiskt. Men på ett annat plan känns det som något ganska stort. Jag har aldrig bott ihop med nån jag är ihop med förr, inte på riktigt, så detta är nytt och läskigt. Mest för att jag vet hur jag elak och hemsk jag kan vara och alla mina ovanor och kontrollbehov och invanda mönster jag dras med. Nu ska nån annan också dras med dem. Jag är liksom inte lätt att ha att göras med. Men jag har stirrigt rabblat upp alla dåliga saker med mig själv jag kan komma på åt honom flera gånger och han säger bara att det är okej. Och jag tror jag vet det mesta om honom som han är orolig för och det är också okej.

Och trots att det är skitläskigt så är det också det roligaste som hänt typ ever. Bara såna grejer som att det ibland blir diskat utan att jag gör det eller att ha sällskap vid middagsbordet, sånt ser jag fram emot. Och också att ha ett helt nytt hem med flera kvadratmetrar att inreda. Jag kanske slår mig samman med Linnea och startar inredningsblogg? 

Men mest ser jag fram emot att bo med Pär. Blir glad på ett sätt jag sällan blir när jag tänker på att vi ska vara som en liten familj, han och jag och katterna. Alla små grejer vi ska göra. Kolla teve och äta frukost och dammsuga hallen och koka te och bråka och läsa böcker och köpa tvättmedel och borsta tänderna och spika upp tavlor. Att den man är kär i, är ens vardag. Det är fan lyx. Och även fast det är läskigt så har jag aldrig varit mindre rädd för att vara rädd. 

Ibland tänker jag att det är galet att flytta ihop efter att man känt varandra mindre än ett år och varit ihop ännu mindre. Men så tänker jag också: vad fan är det att vänta på? Vi är ju ändå rätt okej vuxna båda två. Sen är det faktiskt så att jag rätt tidigt kände att detta är en människa jag kunde tänka mig leva med resten av livet. Viiilket kanske inte heller låter som en så stor grej, men let me tell you: jag har aldrig känt så innan. Jag har varit kär och jag har varit lite lätt förälskad, men jag har aldrig känt så här förr. Som att komma hem och åka ut på äventyr samtidigt. Helt cray cray.

Jag kommer sörja den här lägenheten. Jag har haft fyra fina år här, det har hänt mycket här. Jag har skrattat, gråtit, festat och slappat mycket här. Här blev jag till den jag är idag. Speciellt kul har det varit att vara del av Turd Floor med Nikko och Ellu. Men dom finns ju kvar och vad som är ännu viktigare, jag finns ju kvar. 

Jag försöker alltid leva efter devisen att man inte ska utvecklas linjärt, se livet som en massa hållplatser man ska pricka av och lämna vid rätt tillfälle. Jag vill att mitt liv ska utvecklas som en bläckplump på ett papper. Åt alla håll och som en blomma. Så förutom dessa rent konkreta 42 kvadrat jag levt på, så säger jag inte hejdå till speciellt mycket. Bara ett jävla stort hej till ännu mer.

Dagen efter

These are the days jag önskar Fried Green Tomatoes fanns på Netflix. Vill alltid se klimakterie:iga nittiotalsdraman när jag är bakfull. Helst med Stark Kvinna som vinner över något i åtminstone en roll. För att påminna mig själv om att jag också kan övervinna bakfyllan kanske, jag vet inte vad det är som ligger bakom att jag vill se Under the Tuscan sun, Titanic, Legends of the Fall, Broarna i Madison County, Steel Magnolias och Fried Green Tomatoes dagar som dessa.

Utöver det har jag googlat ”Mary-kate Ashley Olsen cocaine rehab” i några timmar för att refresh my memory om deras skandaler. Livsviktigt.

Och det är väl ungefär allt jag åstadkommit idag. Orsaken till mitt tillstånd idag är dessa tre brudar igår; 

 
Vi hade traditionsenlig julmiddag och jag blev traditionsenligt jättefull och dansant. Idag har jag ont i nacken pga alla ”sexiga” hårslängar jag gjorde igår. Suck. 

Direkt ur livet

Tänkte testa mig på detta med att skriva kärlelsdravel istället för att sova. Inte läsarnas favorit kanske, men det är inte public service jag sysslar med. Det här är mitt eget lilla hörn av internet där jag regerar. Väälkomi.

Jag visste inte att långdistansförhållanden kunde suga så här mycket. Hur jobbigt det kan va att inte ha tillgång IRL till en annan människa. En människa man dessutom klarat sig utan 28 år tidigare. 

Det jobbiga är att man lever nån slags dubbelliv. Ett liv som när man i från varandra är en grå novemberförmiddag med snöblandat regn utan framtidsutsikter att bli nåt annat. Och ett annat, när allt är målat i technicolor och mjuka pasteller och glänsande ädelstensfärger och knivskarpt kolsvart, samtidigt. Ett annat, när man hänger med varandra. 

Är man av den typen som gillar kontraster och är spontan och avslappnad i stormar – jag vet inte vem du är men jag föreställer mig att du kanske surfar, har snygg frisyr utan att kamma dig, har bungyjumpat en gång på Bali och din profilbild på FB innehåller ~*storslagen natur*~ – om du är en sån kan nog långdistans funka. Eller om du är fjortonåring utan vänner i skolan men en tumblr-bästis i Michigan typ. Då kan det funka. 

Men är du en lagom trög 28-åring, lätt neurotisk, i grunden osäker och romantisk men med en liten side dish av kontrollbehov, så skulle jag inte rekommendera detta alltså. Det blir för djupa dalar och höga höjder för mig. Jag är så dramatisk som det är med allt, att långdistans gör mig riktigt nervsvag ala herrgårdsdam, tidigt 1800-tal.

Att jag är kär i nån som är kär i mig, det är så pass ovanligt för mig att det bara ter sig som vansinne att bo 15 timmar med bil enligt Google Maps ifrån varandra. 

Man får trösta sig med att det inte är för evigt och vissa saker är värda att ligga lite sömnlös över. Och man får ju va glad för att det är 15 timmar med bil enligt Google Maps med öppna gränser som gäller för oss. Långt ifrån alla har det så bra.

Det jag ville säga egentligen är bara att jag saknar och längtar.

Ett litet, men ganska bra julklappstips.

Ibland tycker jag att jag är bra på att ge presenter, ibland tycker jag att jag är mindre bra. När jag är skitbra så är jag skitbra, jag kommer ihåg kommentarer från fyra månader tillbaka, hittar på nån rolig i insidegrej, tar hjälp av andra, loppisfyndar jääni och beställer ~*unika*~ saker från obskyra webshops. Hittar det där de inte visste de ville ha. 

Och när jag är dålig är jag usel. Alltså verkligen skraplott och godispåse-usel (no offence pappa, det är gott med godis). Men nu för tiden har jag en grej som jag alltid tar till om det står riktigt stilla. Eller om jag är fattig men ändå vill ge nåt av värde. Ta fram papper och penna och anteckna nu. Det här funkar åt vem som helst.

1. Gör/köp/hitta ett smycke. Det kan vara vad som helst, men det måste vara något du kan tänka dig personen i fråga faktiskt kunde använda. Ett par örhängen, ett diadem, ett armband. Kan också vara ett par strumpor eller en t-shirt om personen aldrig använder smycken. 

2. Skriv ett brev/kort åt personen du ska ge det åt. I brevet skriver du en lista på allt du tycker om hos personen. Hens skratt, att hen presenterade dig för det där bandet, att hen alltid ser så cool ut, att hen snarkar gulligt, att hen är så allmänbildad. Skriv ner allt du ser upp till hos personen, allt du tänkt på att är fint med hen och kanske allt du är avundsjuk på hos personen. Sen skriver du att smycket är magiskt och fungerar så att varje gång hen (som får presenten alltså) har en dålig dag och känner sig värdelös – för vi har alla såna dagar – så ska hen använda smycket och hen kommer då komma ihåg alla bra saker du skrivit ner. Det här kan du formulera hur du vill men kontentan ska lyda: använd det här smycket när du vill bli påmind om de saker folk tycker är bra med dig.

3. Är du riktigt ambitiös presenterar du smycket och brevet på ett snyggt sätt, en fint dekorerad låda eller så, något som antyder smyckets magiska egenskaper. 

Det här är en bra present (som i min erfarenhet alltid är uppskattad), för den är 

A) billig (du kan ju ge typ kronjuveler också men let’s say att du har ungefär samma budget som jag)

B) personlig (även om du återanvänder idén så måste du ju skriva personlig lista varje gång)

C) enkel och kan ges åt alla. 

Vi är ju dessutom ganska dåliga på att ge komplimanger här omkring, så det är bra övning också. Speciellt om du ger det åt nån lite mer oväntad; nån du har en crush på, en förälder som du mest är otacksam mot, en ilsken moster, en bekant du ska på födelsedagsfest till och alltid tyckt varit cool men du känner inte så bra. 

Kom ihåg bara att det krävs lite mer än ”du är snäll och trevlig och rolig”, för det kan man skriva om typ alla. Tänk mer på detaljnivå. Ju mer du skriver desto roligare. 

Jag lovar, detta är roligare att få/ge än vilken robotdammsugare som helst.

Best of SVT Play

Jag tänkte tipsa om mina favoriter (som syns här på sidan kulturkrocken då) på SVT play just nu. Förutom självklarheter som På Spåret, Babel och Vem vet mest? Då som borde ingå i varje tänkande människas tv-diet. De här andra är kanske självklarheter för er också, men i alla fall. Låt mig tro i två minuter att jag kan vara bån som tipsar om coola saker. Orkar inte länka till alla programmen, gå till SVT play eller ladda ner deras app, du hittar allt där. 

  
Först så klart årets julkalender, Tusen år till julafton. Jag älskar ju som väntat den, även om det många gånger är som en förenklad barnversion av Historieätarna. Bäst hittills, förutom världens bästa tv-barn genom tiderna, treåringen Cleo, var Kakan som Bellman idag. 

  
Och så, det här är viktigt, Kobras avsnitt on Nino Ramsby, delvis filmat på mitt jäkla jobb! Jag skymtar t o m förbi i cirka två sekunder. Och Pärlan syns också. Plus massa andra så klart. Känns ganska mäktigt med tanke på att Kobra har varit ett av mina favoritprogram i typ tio år. Minns hur det var att kolla Kobra i gymnasiet och känna sig hipp och kulturell och som att man skulle ha en chans att hänga med i samtalen runt middagsbordet hemma hos nån cool människa som bodde på typ Söder i Sthlm. Får fortfarande liiite den känslan alltså. Speciellt nu när man medverkat i det. I två sekunder.

  
Pappas favoritprogram, Jills veranda, har jag bara sett ett avsnitt av denna säsong, men vilket avsnitt. Seinabo Sey (som jag ska se i februari i H:fors btw) och gospel – två mycket bra saker. Förresten, på tal om tv, Seinabos klänning på Nobelfesten ikväll, vad tycker vi om den? Jag är ledsen Seinabo, I love you, men du förtjänar en bättre klänning. (Nu får jag dåligt samvete pga är så ytlig men jaja). Hur som helst, Jills veranda är bra, ska nog se resten av avsnitten också.

  
Det här är ett litet wild card för jag har bara sett ett avsnitt av detta och skräcken är ju att det ska utveckla sig till nåt riktigt bajs i de två andra avsnitten som finns uppe och ni ba ELLEN DU SUGER SLUTA TIPSA. Hur som helst så är jag ganska ignorant när det kommer till samer. Jag glömmer bort hur illa ursprungsbefolkningen här omkring har blivit/blir behandlade. Därför är det nyttigt att se saker som det här, Sapmi sisters, en dokuserie som följer två samiska systrar som turnerar med sin rap/jojk/spoken word. Plus att de är ganska coola. Unga kvinnor som kämpar för bra saker – bra sak (nu låter jag som jag är nåt suffragettspöke när jag pratar om ”unga kvinnor” men whatevz). På tal om behandling av ursprungsfolk och TV, ni missade väl inte 169-siffran på Pauliina Feodoroff och vad den betyder?

  
Sist men inte minst (eventuellt tittarmässigt mätt, fast jag vet inte) – Love i Finland. Alltså inte Love som i kärlek, utan som i Love Antell, artisten du har hört talas om men inte kommer på en enda låt av. Love har rötter i Finland och i den här seriens fem (fyra?) avsnitt besöker han Finland och pratar med olika personer. I Vasa-avsnittet som handlar om finlandssvenskar  så pratar han med Strömsö-gänget och Mathias Björkas från Vasa Flora & fauna. Som finlandssvensk blir man kanske lite himla med ögonen åt hur finlandssvenskar och Finland överlag pratas om, men eftersom 95% av Sverige inte vet att vi existerar, så tror jag serieavsnittet om oss tjänar ett välbehövligt syfte. Och vet ni, nu kommer jag att förutspå en trend här, så håll i er.

 Det nästa svarta i Sverige kommer vara… Svenskfinland. Tack vare Vasa F&F, Iiris Viljanen, han i Idol som jag inte kommer ihåg vad heter, tips om Peter Sandström och Philip Teir i Vi läser… Jag ser tecknen och jag lovar, efter denna nya gröna våg med romantisering av Norrbotten, jakt och typ Underbara Clara, så är Svenskfinland nästa ställe att vända blicken till och få inspiration ifrån. Så rätt, så hipster. Kom ihåg var ni läste det först. 

Nu ska jag sova, för jag ska jobba om sex timmar men först en ful skylt med tveksam svenska jag och Nikko hittade på Halpa-halli idag. Det är lite av vår gemensamma hobby, hitta fula saker i inredningshyllorna. Shabby chic-looken är absolut roligast, visste ni att man kan sälja vilka random ord bara man skriver dem i snirklig stil på ett stycke drivved? Helt cray cray. Nåja, var å ejn me sett (<- plockar trendpoäng med min autentiska österbottniska dialekt). Här är skylten:

  
”Nej tack För reklampost”?! Jag gissar att jag har Google translate att tacka för dagens skratt. 

Tack och gonatt, bajs i borgarens hatt.

Feministsnubbar

Jag tänkte skriva lite om en grej jag tänkt på lite den senaste tiden. Nämligen *spänningen stiger* snubbar som är feminister och varför jag oftast stör mig på dem. 

Först en liten disclaimer; jag vet att det finns bra feministsnubbar, killar, män som faktiskt är bra allierade. Ni behöver inte räkna upp era brorsor och pojkvänner och bffs, jag tror er om ni säger de är bra. Jag har också de där brorsorna, pojkvännerna och bffs. Det var faktiskt min feminist till pojkvän som satte igång de tankespiraler som snurrar i huvudet på mig de senaste dagarna. 

Jag berättade om utsatt jag upplever mig om jag går vilse i en stad jag inte känner så bra och hur jag aldrig riktigt slappnar av när jag rör mig nattetid nånstans, inte ens här hemma, men speciellt inte i större städer. Alltid ett öga över axeln, alltid nycklarna i i min näve i fickan, alltid hörseln uppskruvad till fladdermusnivå, alltid hålla andan när man passerar större gäng och aldrig prata för högt på metron/bussen/tåget. Jag sa att det delvis har att göra med min paranoida, fega personlighet men också med det faktum att jag är kvinna. Att man blir sån av att vara kvinna. Och han lyssnade och sa sen ”jag tror dig när du säger det”. Utan att ifrågasätta, utan att bli kränkt över att jag ser alla främmande män som potentiella våldsförövare. Utan att kontra med hur jobbigt det är att vara man. Han lyssnade och gav mig utrymme och trodde på min upplevelse av saker. En liten sak kan tyckas, men så jävla mycket ovanligare än vad man tror. 

Det finns många olika slags snubbar som säger sig vara för jämställdhet. Det finns de som säger de är feminister bara för att få ligga typ. De ser man igenom ganska snabbt. Sen finns det så klart ”jämställdisterna”, dessa jordens avskum, som inte är så mycket för jämställdhet som för anti-feminism. Enda gångerna jag hör något av dessa är när de kommenterar nåt som nån feminist sagt och påpekar hur synd det är om männen. T ex påpekar att män faktiskt OCKSÅ blir misshandlade av sina kvinnliga partners. OBS, jag förnekar inte att det också händer och man får gärna engagera sig i den frågan eller i frågor rörande mansnormen, för den är också problematisk. Problemet är bara när dessa jämställdister förminskar och ibland förnekar stora strukturella problem som t ex våld mot kvinnor genom att ständigt påminna om det motsatta. 

Ingen feminist jag känner eller har läst något av har någonsin förnekat att mansrollen är problematisk eller att män inte utsätts för tryck från samhället. Men jämställdisternas hela grej går ut på att säga emot feminismen, inte att verka för jämställdhet genom att driva vettiga mansfrågor. Bara en sån sak som att vägra kalla sig feminist ”men jag är nog för jämställdhet” – suck. Det visar bara vilken värdering man lägger i kvinnliga ord.

Sen finns det en tredje grupp snubbar. De som fattar vad feminism är, de som står bakom det feminism går ut gå, de som är feminister. Men ändå liksom… Faller på mållinjen. 

De skanderar högt med i slagorden och knyter nävarna mot himlen, men i samma veva armbågar de undan kvinnor för att göra det. De har väl goda hjärtan, men glömmer något väsentligt – att ibland hålla käft och lyssna. De vill så gärna stå på barrikaderna och vara hjältar. Kanske t o m berätta hur det faktiskt ligger till. Det här är männen som blir upprörda när något är kvinnoseparatistiskt och de inte får vara med. Det här är männen som är så vana att vara i centrum, att vara prio ett att de även tränger sig längst fram i kamptåget, eller vad man ska kalla det. 

Jag vill inte alls förbjuda män att delta i feministiska sammanhang eller kämpa för feminismen. Men jag vill bara påpeka att din viktigaste uppgift som man, i den feministiska kampen, är helt enkelt att ställa dig åt sidan. Att istället för att komma med svaren, försöka sig på att fråga. Att lyssna istället för att prata. Att sträcka ner en hand från barrikaden och hjälpa upp nån som faktiskt är dig auktoritär på kvinnosaksfrågor. En *trumvirvel* kvinna!

Och nej, det är inte upp till var och en kvinna att ta den där platsen, även om man så klart ska försöka om man orkar. Jämställdhet handlar inte bara om att kvinnor ska ta plats, det handlar också om att männen ska ge plats. Som man kan du inte vara feminist utan att vara beredd på att avstå från något. En taltur t ex.

Så, kära feministsnubbe. När du nästa gång just ska öppna käften och börja berätta för mig om kvinnors vardag, stäng gapet igen, tänk på mantrat lyssna, inte prata, och fråga mig istället om det. Eller typ tro på mig när jag säger något. Då kanske vi blir vänner.

Det här tankesättet kan med fördel användas av vita anti-rasister också.