Helgen

Helgen har, av uppenbara orsaker, varit ganska lugn. I fredags gick jag i kyrkan (!!!) och lyssnade på/sjöng med i De vackraste julsångerna. Jag är inte så kyrklig annars pga saknar gudstro och religion men är svag för a) psalmer och samsång b) kyrklig inredning (lutherska är rätt tråkig men ok) och c) gemenskap och välgörenhet. Grät när alla sjöng Giv mig ej glans. Är så jävla blödig.

image

Sen tittade jag och katterna på På spåret och Skavlan.

I lördags förmiddags var jag på gym (!!!) vilket är nästan mer sensationellt än att jag var i kyrkan. Det var ganska najs och gjorde mig mer hungrig för kvällens höjdpunkt – julmiddag i Larsmo. Jag kommer ju fira jul i Sverige i år och Julia fyller idag och Lina fyllde förra veckan (grattis!!!) så vi hade många orsaker att samlas och äta. Och vi åt. Vill inte se morotslåda på… Typ en vecka, hehe.

image

Sen spelade vi pidro i cirka fem timmar. Jag har nyligen lärt mig detta fantastiska spel och jag kommer inte ihåg vad jag gjorde före detta.

image

Och så har jag julpyntat. Eller, jag har plockat fram denna tomte, en röd ljusslinga i fönstret och en amerikansk julgransprydnad i form av en glittrig snögubbe som Cari skickat åt mig. Tror det får räcka för i år. Men jag gillar när folk har ljus i fönstren av olika slag. Det är trösterikt och hoppfullt på nåt sätt. Älskar att vara ute och gå och känna minusgrader i kinderna och se ljus i fönstren. Det gjorde jag nyss faktiskt. Fast jag lyssnade på P3 dokumentär om Fallet Thomas Quick, så riktigt behaglig stämning kom jag inte riktigt i.

Före det hjälpte jag Ellu flytta. Men det orkar jag inte skriva om desto mer för let’s face it – det är en sån grej man gör för att man älskar sina vänner, inte för att det är kul. För det är det inte.

Nån rubrik som inte är en ordvits

Tisdan kom och gick, jag vet vad jag har, jag vet vad jag inte har. Jag kommer överleva även detta och nu pratar vi inte mer om det på denna plattform. Det är inget farligt och ingen behöver oroa sig OBS OBS. Det är lite svårt med sånt här för jag lägger ofta nån slags stolthet i att vara ärlig med hur jag har det, men nu orkar och vill jag faktiskt inte. Inte än. Inte nu.

Vi kan ju alla istället enas i samförstånd över hur hiskeligt dyr privat läkarmottagning är och att det är vansinne att man ska behöva ha de pengarna för att känna sig ordentligt sedd ibland. Och de vill skära i den befintliga hälsovården? Que?

Ibland tänker jag att det bästa med att vara feminist eller socialist eller nån bra slags -ist (jag antar att man kan gå och ta ett relaxing dopp i pengabingen om man är kapitalist men idk) är att det alltid finns enorma orättvisor att fokusera på när ens eget känns övermäktig. Det är ju inte det bästa att det finns orättvisor, men om du en gång blivit medveten om dessa orättvisor kan du alltid fokusera på all skit som finns i världen när du inte klarar av att tänka på din egen skit längre. Vet ni hur jag somnade igår? Jo, genom att läsa den här;

 

image

Inte direkt världens gulligaste vaggvisa, men en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla journalister, alla näthatare – loggar du in på Flashback skulle ett ex av denna bok automatiskt skickas hem till dig – för alla mina vita manliga Facebook-bekanta som delar artiklar om feminister och antirasister och gör sig lustiga över när nån reagerar på en orättvisa som gynnar dem. Den där typiska men lilla vän, tänk om du skulle tänka på de riktiga problemen istället-retoriken som gör mig riktigt jävla flyförbannad AARGH men hur som helst. Alla de och alla andra borde läsa den här boken. Den är inte jätteny, men den är tyvärr precis lika aktuell idag.

Det var det enda som fick mig att hoppa av ekorrhjulet med mina egna tankar och gav mig sömn igår. Hur konstigt det än låter. Sen när jag vaknade läste jag att det är FN uppmärksammar våld mot kvinnor i dagarna och att Finland borde skämmas eftersom det saknas ordentliga krafttag mot detta problem. HBL hade en liten artikel på temat som jag tyvärr inte får länkat till på snyggare sätt än så här;

http://hbl.fi/nyheter/2015-11-25/779760/amnesty-finland-ser-mellan-fingrarna-pa-vald-mot-kvinnor

Och resten. Det personliga. Det kommer. Nån dag har jag förvandlat det här som allt annat till en rolig anekdot. För det är så jag gör.

På sjukfronten intet nytt

Ligger mest och läser, jag mår varken bättre eller sämre. Känns som att jag inte kan göra nåt annat än vänta till tisdan. Hade gärna gått ut och typ hängt i snön, men bara tanken på att halka hastigt gör att det stramar till i äggstocken eller vad fan det är som gör ont.

Ja, det är väl det då.

Bakelse av bajs

Dagen började med sjukhusbesök, eftersom jag haft helt för jävliga smärtor i äggstocksområdet i ett par dagar och det inte gått om. Vet fortfarande inte vad det är, men är sjukskriven med smärtstillande tills tisdag när jag ska träffa en gynekolog. Allt gör ont och jag kan inte nysa, hosta, kissa, sitta, gå, böja på mig, stå rakt eller typ nåt annat utan att det gör ont. Jag mår bara sjukt dåligt och är så jävla trött, känns som att jag inte sovit på. Och så fick LittSkap-antologin en svidande dålig recension i Husis idag. Som körsbär på den stora bakelse av BAJS som är mitt liv just nu. Jag kan heller inte gråta utan att det gör ont.

Tack och lov är det På Spåret-säsongsstart ikväll, annars hade jag stoppar huvudet i ugnen.

I-haiku

image

Mitt ständiga mål är ju att skriva något varje dag. Allt längre än ett sms är bra, sen får det vara vad det vill. Ett blogginlägg, ett brev, en scen, en dialog, en trettiosidors essä om livets förgänglighet.

I helgen på Try Poetry skrev vi lite haiku och jag har nu insett att man bra kan skriva haiku på telefonen. Så nu försöker jag skriva en haiku om dagen på mina anteckningar. Ett smidigt sätt att hålla skrivandet närvarande, jag orkar så sällan slå på mitt tröskverk till dator och liksom skrivaskriva efter en dag på jobbet. Tycker också det är skönt att skriva i en genre jag inte har några krav på mig själv, tänkte inte bli the next Tranströmer direkt (men om ni absolut vill ge mig ett nobelpris så är det ok). Jag jobbar hela tiden med att göra skrivandet till nåt vardagligt och prestationslöst. Haiku på iphone = bra grej.

Under ytan krokodilerna

Jag har inte kunnat sluta lyssna på den här låten sen Pärlan hade med den på mitt födelsedagsblandband (jepp, jag har en pojkvän som gör blandband till mig, varsågod Ellen 15 år, jag vet du hade dött av nöjdhet över det faktumet). I två månader har jag lyssnat på den, nästan på repeat. Det finns så mycket jag tycker om med denna låten. Alkberg himself, Ann fucking Petrén i videon, texten som fångar en känsla jag aldrig lyckats fånga i text men känt ibland, att den lite är min och Pärlans låt, melodin som bygger på den underliggande stämningen. Tja, det mesta liksom. Det kan vara veckans låttips. Eller ja, man kan gott lyssna på det mesta Mattias Alkberg gör.

Hej zombie

image

Jag sover fortsättningsvis dåligt (bättre, men inte bra) och känner mig ganska socialt inkompetent just nu. Är frånvarande, irriterad, tankspridd och sur. Alla ba JAAJAA, så du är helt som vanligt då med andra ord. Svar ja.

Hur som helst är det dåligt och gå runt och vara sur och gnällig men faktiskt lite skönt också. Eller, t ex är det skitbra humör när man rensar hemmavid. Ingen sentimentalitet alls. Samtliga nostalgiska kvitton, biobiljetter och flygblad från utställningar jag samlat på mig? Hej då. Klänning jag hånglat med minnesvärda personer i? Adios. Kent-skiva jag gråtit till i högstadiet? FAREWELL. Ni fattar. Så jag rensar.

Ikväll tänker jag dock bara ta det ledigt, för ikväll är det TV-tisdag. Först dubbelavsnitt Sinkkulaiva (har sålt in detta tv-mästerverk åt mina tveksamma artsy fartsy vänner med ”som en Aki Kaurismäki-film, men med annan stylist” och de har gått med på att se ett avsnitt och sen alla fastnat), sen Hottikset (hatälskar Juha, stalkar honom på Insta mer än vad jag borde erkänna) och till slut Paratiisihotelli (tycker castingen är lite väl förutsägbar men man fastnar ju).

Och ni som nu suckar och ba hur orkar du se på det här? FUCK OFF. Om det är så viktigt att övertyga alla om hur bra smak du har, så att du inte kan erkänna dragningen i riktigt skräpig reality-tv tror jag du är ganska obehaglig människa. Sluta shame:a folk för vad de uppskattar eller tar del av när det gäller kultur, liksom över huvudtaget. Du har rätt till din personliga smak, men den är just det – personlig.

PS Glöm inte catcha Whitney-specialen Kobra sänder ikväll på SVT play senare ikväll.

PS2 Skrev inte om Kobra för att vinna kredd-poäng. Jag gillar faktiskt båda.

 

Livet, döden, poesin och världen

image

I fredags var jag på Nikkos födelsedagsfest, skålade i rödvin och dansade, kramades med gamla vänner och nya. Kände mig allt igenom trygg med en vetskap om att alla jag tycker om mår bra och att när jag blir trött kan jag bara gå hem och lägga mig i min egen säng.

Jag önskar så att alla kunde få känna så, alla människor i Paris men också de vars tragedier inte blir förstasidor och Facebookstatusar.

Den ena katastrofen är inte mindre än den andra och trots att geografiskt avstånd gör olyckor svårare att se och känna, måste vi försöka se och känna de katastrofer som händer utanför Ryanairs flygdistrikt. Ingen förtjänar att leva med skräck och terror. Inte i Paris. Inte i Beirut. Inte någonstans.

För mig blev detta en påminnelse. En hemsk, tragisk sådan. Men jag blev brutalt påmind om varför vi måste ta emot de flyktingar som kommer hit. Jag hoppas att de som tvivlat på varför vi ska ta emot dem också kanske inser detta. De är också rädda och ledsna. Vi har ett överflöd och en trygghet vi kan dela med oss, MÅSTE dela med oss av. Det har varit vår förbannade plikt hela tiden, men nu, nu när vi fått en liten känning av det de gått och går igenom, hoppas jag det är otänkbart för alla att stänga dem ute.

Resten av helgen har jag varit på poesihelg, Try Poetry, i Pörkenäs. Så absurt rofylld plats att vistas på. Jag är så himla tacksam att jag får vara på såna ställen och göra sånt jag tycker om – som att skriva poesi och lära känna människor – på såna ställen. Här är en dikt jag skrev igår, på temat ”skriv som ett berg”. Den har ingenting att göra med vad som händer i resten av världen, men det finns liksom ingen naturlig övergång från våld till vardag ändå. Så nu kör jag bara.

Du kommer aldrig komma över mig
Du kommer aldrig komma igenom mig
Jag har stått här så länge du kan minnas
Jag kommer aldrig, aldrig ta slut
Jag kommer alltid, alltid vara kvar
Du tror du ser grått
Men i mig sipprar guld i ådrorna.
Du behöver mig för att se längre än vad du gör
Det jag är utgör grunden för det du vill
Jag är ett berg, en allsmäktig kraft
I mig sipprar guld i ådrorna. 

Allt jag inte minns (för att jag inte sovit på hundra år)

Ibland i perioder, när jag är stressad eller orolig, lider jag av sömnsvårigheter. Kanske ingen skräll, för vilken nutidsmänniska gör inte det, men just nu är jag mitt inne i en sån period och när man är kallsvettig av trötthet är det svårt att inte känna sig unik.

Oftast tar det sig uttryck i att jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Ibland är det mardrömmar och sömnparalyser. De här perioderna har sällan pågått längre än ett par veckor, så de brukar sällan hinna påverka mig så där jättemycket. Värsta som brukar hända är att jag försover mig, vilket jag hatar, men som jag lärt mig ta som en indikator att jag borde ta det lugnt en tid.

Den här gången har jag inte kunnat somna om kvällarna, vilket är lite ovanligare. Det var ett under att jag inte bara däckade av ren och skär utmattning igår kväll efter ett par nätter med två timmars sömn, jag kunde liksom känna hur sömnbristen rev och slet i kroppen. Min kropp skriker efter sömn, men huvudet går på högvarv. Så jävla onödigt/obehagligt/irriterande. Jag har bestämt att i natt s k a jag sova, om så jag ska slå mig själv medvetslös. Bra anti-tips: se sömn som en prestation och stressa upp dig när du inte får tag i den 🙂 🙂 🙂 🙂 🙂 🙂

I natt förde min insomnia i alla fall något gott med sig, jag plockade äntligen upp Allt jag inte minns från nattduksbordet och läste den.

image

Alltså. Alltså. ALLTSÅ!!!!

Ni måste nästan läsa den, den är så proppfylld med fina formuleringar och lakoniska på pricken-beskrivningar att jag nästan blir arg. Det är en otroligt vacker berättelse om vänskap och kärlek SAMTIDIGT som det är en skarp samhällsskildring SAMTIDIGT som det är fascinerande essä om minnen och vilken otillförlitlig (eller?) berättare ens eget minne är SAMTIDIGT som den är så där sjukt opretentiöst poetisk SAMTIDIGT som det är en sorgesång över en död vän. M a o ALLT som är bra i en och samma bok.

Jonas Hassen Khemiri är den typ av favoritförfattare som får mig att känna mig som en hormonstinn bibliotekarie med igenimmade glasögon, för jag vill bara stanna folk på gatan och trycka hans böcker i händerna på främlingar och berört viska fram ”den här kommer ändra ditt liv”. Ibland tror jag att orsaken till att jag överhuvudtaget skriver är för att avståndet mellan mig och Jonas ska krympa så att vi en dag kunde dricka en öl som (vågar inte skriva vänner) kollegor och prata om världen. JAG BJUDER, JONAS.

Så läs den är ni snälla. Eller så viftar ni bort min entusiasm som en sömnberövad galnings desillusionerade skitprat. Det är heeelt förståeligt. Mvh sleep free since 93.

Ett meddelande från våra sponsorer

image

Jag har ju förstått att det här med sponsrade inlägg och bloggsamarbeten är ganska vanligt och nu har turen kommit till mig. Eller rättare sagt, mamma sa att jag inte får nån julklapp i år om jag inte nämnde hennes nya projekt.

Mamma målar tavlor och har nu börjat trycka upp sina favoritmålningar som kuddar. Som hon säljer då för 500 kr styck. Årets julklapp kanske? De gör sig bra med de flesta soffor eller avslappnat uppradade på en trappa…

image

Ja, ni ser ju. De är svensktillverkade, tål 40 grader i maskin och är 40×40 cm i storlek. Är ni intresserade kan ni höra av er åt mig så sköter jag resten. Om ni vill se mer av mammas shit kan ni följa henne på instagram; @mijamaria67 eller gilla hennes sida Mijas konstigheter (inte mitt namnförslag…) på Facebook.

There, I’ve done my duty som dotter. Nu ska jag luta mig tillbaka och hoppas på att mamma börjar sälja skitmycket så att jag får en rik förälder *life goal*.