Att baka en paj

Jag bakar ganska sällan. Mest för att man inte kan improvisera på samma sätt som då man lagar mat, och då tycker jag det blir jobbigt. Men igår ville jag stajla lite för mina vegan-vänner, så jag beslöt mig för att baka en veganvänlig paj. Jag utgick från ett recept jag fick av LittSkap-Elin, men ändrade lite. Så här är mina instruktioner i hur man bakar hallon-persikopaj.

paj11

1. Städsla bakningssällskap. Jag valde brorsan, som skötte sin uppgift med bravur. Sa inte ett ord till mig och hjälpte inte ett dugg. Valde dock musik med en kirurgs noggrannhet. Jag fick baka paj till tonerna av nåt soundtrack till nåt spel som är bra. Jag vet inte.

paj10

2. Och nu börjar vi baka på riktigt. Ställ ugnen på 225 grader. Så tar du en näve persikor (ungefär fyra) och skär dem i smala klyftor.

paj3

3. Häll ner persikorna i en ugnsform tillsammans med ungefär 400 gram frusna hallon. Har du (råd med) färska finska hallon, go for it. Jag valde frusna serbiska, helt okej det med men inte så många mat-korrekthetspoäng.

paj9

4. Strö över en matsked potatismjöl och en halv deciliter socker på  skiten. Här kan jag få igen matkorrekthetspoängen, för jag använder ekologiskt rörsocker istället för vanligt finsocker. Vet inte om det gör nån smakskillnad egentligen, men inbillar mig i alla fall att rörsockret är lite mer knäckigt i smaken. I don’t know, socker som socker. Hur som helst är det väl alltid roligare att använda eko-grejor. Om man har råd.

paj8

5. Nu ska du blanda smuldeg. Eftersom den här varianten är vegansk så använder jag margarin, men annars går ju smör lika bra. 125 g margarin, 3/4 dl socker, 1 1/2 dl havregryn och 1 dl vetemjöl. Nu måste du också ta en paus från fotandet av bakverket eftersom det enklaste är att köra ner handen i skiten. När det ser ut som smulor är det bra.

paj7

6. Smuldeg + bär och frukt = bra. Tii ba, på ba. Och sen in i ugnen bara. skrik åt bakningssällskapet att de ska lägga på timer på 20 minuter.

paj6

7. Ställ dig och diska medan pajen är i ugnen. Du hinner också dammsuga lite, byta kattsand, skrika åt kattsanden, torka av bordet, lägga på kaffekokaren, hänga upp en matta du lade i tvättmaskinen före du började baka för att nån katt hade spytt på den, be bakningssällskapet sänka volymen på musiken, byta roskispåsar, jaga ner en katt från köksbordet, hälla upp kaffe i din favoritmugg och nästan gå ut genom dörren… Så är pajen klar.

paj5

8. Så då är det bara att ta ut den. Ställ den att svalna.

paj4

9. Och sätt dig och vila nerverna lite. Drick den där kaffen du hällde upp.

paj2

10. Sen är det bara att dig in. Man kan med fördel äta den med vaniljsås, vegansk eller icke. Sen får du känna dig mallig i åtminstone ett dygn, för att du bakat en fucking smulpaj. Trots att andra har surdegsdagis och vispar ihop nån cupcake-sats med fem olika toppings och friterar munkar och skit. Men man ska ställa stolthetsnivån efter sig själv. Jag bakar mycket sällan, så om det blir bra när jag gör det så tänker jag vara stolt.

paj1

11. Bjud dina vänner (med eller utan husdjur) på skapelsen och fråga upprepade gånger ”visst var det gott?” och ”eller vad tycker du?”. Håva in komplimangerna, samla dem i ditt hjärta och ta fram en regnig dag. Lol, nu vet jag inte vad jag pratar om längre men kontentan lyder: Det kan vara kul att baka, det är i alla fall gott och det är rolgit att bjuda kompisar på saker man bakat själv. Om jag kan, kan du.

Nu ska jag springa iväg till jobbet och inleda… MIN SISTA DAG INNAN SEMESTERN!!!! Jag vaknar alltså inte alltid så här tidigt, men ibland gör jag det och jag har lärt mig att jag är piggare om jag sätter mig upp och gör nåt, t ex blogga, än somnar om och sover tills väckarklockan ringer. Och imorgon kommer jag vara helt; väckarklocka, vad är det? MOHAHAHA.

Annonser

Chai Latte

 

chai3

Hej alla barn, nu är det två dagar kvar tills jag får semester. Sommaren lyser ju med sin frånvaro så jag tänkte jag skulle skita i att ens försöka och jump right on höstmyset. Igår köpte jag den här fantastiska produkten på Punnitse ja säästä, jag och Ronja var i Vasa, sökte och hittade kläder till ett förlovningskalas på lördag och fikade med nyinflyttade Johanna, mycket trevlig eftermiddag. HUR SOM HELST, instant chai latte.

chai2

Jag använde röd eko-mjölk och om man är fancy och har starka handledsmuskler kan man vispa den lite men jag orkade inte. Blanda i detta heavenly pulver och jag garanterar att livet kommer kännas lite bättre. Tycker aldrig man får till en god chai latte hemma, så är så himla glad att detta smakade precis som chai latte ska – som om Beyonce och en skål risgrynsgröt hade fått barn.

 

chai1

Sen satte jag mig under täcket, läste lite Nils Holgersson och drack min risgrynsgröt-queen B-mugg. Det regnade. Höstmyzzz.

#måndag

När väckarklockan ringer så här och min kropp känns fysiskt omöjlig att lyfta ur sängen. Och när det känns som att jag bara sovit ett par minuter och jag ligger och funderar vad jag kunde sjukskriva mig för. När katterna är extra gosiga och verkligen inte vill att jag ska stiga upp. När förra veckan fortfarande känns som en smutsig hinna över min hud, trots både en och två duschar. När det är måndag. Igen.

Då är det enda som får mig att stiga upp ur sängen en liten envis röst. Lika ihärdigt som ett ånglok tuffar den på i huvudet på mig, tre små ord som försäkrar mig om att allt blir bra till slut. Att det finns ljus i tunneln och en gryning i horisonten. Att snart, du fattig bonddräng, snart får du vila ut. Att ingenting är omöjligt. De tre små orden, alla behöver höra nån gång. Något av det vackraste vi har i det svenska språket.

Fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar.

Till semestern alltså. Jag lovade mig själv som ung nån gång att aldrig bli en sån vuxen som bara lever för semestern och helgerna och liksom älskar livet alla dagar. men vet du vad, unga Ellen, FUCK OFF. Fuck off alla som säger ”It’s nothing wrong with Mondays, you just hate your job”. För det första; Jag älskar mitt jobb och lever på vardagarna också och jag hatar fortfarande måndagar och längtar till semestern. För det andra är det där uttalandet så fruktansvärt elitistiskt och borgerligt att jag vill smacka den som kom på det. Alla kan/vill inte förverkliga sig själv genom sitt jobb. Vissa jobbar för att överleva. Säg det där åt den ensamstående mamma som städar fem dagar i veckan för att kidsen ska få makaroner. Säg det till verkstadsarbetaren med huslån och noll döende släktingar med pengar på banken. Så fuck off! Låt mig och mina likar hata måndagar ifred.

Lista på saker jag ska göra idag:

1. äta pizza.
2. tvätta bort gårdagens smink
3. drick cokis

Nothing less, nothing more. Eller jo, se ett par avsnitt av BBCs Africa. Inget är så gött för öronen som David Attenborough som berättar om nån giraffs lunchvanor. Tack vare den här serien har jag också en ny favoritfågel;

träso

The unique and majestic… shoebill *gör min bästa Attenborugh-imitation*. Eller träskonäbb som den heter på svenska. De är som en friggin dinosaurie, vilket så klart gör att jag älskar den. Africa finns på Netflix, förstås. Nu ska jag get back to my to do-list.

365 dagar Pride

Imorgon är det precis ett år sedan folk började samlas på fotbollsplanen utanför Pursisalmi. Ju närmare startskottet kom, desto mer folk kom det. Inte ens de mer vidlyftiga gissningarna på förhand vi bara hade vågat säga sinsemellan kom upp till det riktiga antalet. Det var hett, det var högljutt och det var färgglatt. Det var nervöst. Det var äntligen Pride. Vi hade visserligen startat redan dagen innan med regnbågsgudstjänst, paneldebatter, samtal och workshops, men det var ju paraden som the shit liksom.

Jag minns bara brottsstycken egentligen; den tryckande hettan, halvsmultna ansiktsfärger i regnbågsfärger, Catzos Miley Curys-tröja, min lillasyster som gick bredvid mig i paraden, gräsklipparmotorn, Marinas solhatt och någonstans i folkvimlet, balkanmusik. Och känslan när vi kom ut ur Strengbergsporten. Jag såg bara massa folk stå längs med gatorna och min första tanke var skräck. Nu får vi stryk. Men så hörde jag applåderna och hurraropen. Då började jag storgråta. Jag gick under marching for those who can’t och det lilla klistret på tejpen jag inte svettats bort löstes upp av mina tårar av rördhet och fullkomlig lycka. Det var så fint. Så. jävla. fint.

Jag vill så gärna tro att det ändrade något. Att folk fick en gemensam referenspunkt, att nån kände sig stärkt, att det hjälpte någon. Att det gjorde nån skillnad. För mig personligen gjorde det det. Jag har aldrig känt så starkt att jag står på rätt sida av en debatt, att historien kommer att beskriva oss som vinnarna och att allt jag tror på är sant. Att med kärlek, rättvisa och solidaritet kommer man nästan vart som helst.

Jag hade inte mens en enda gång under förra sommaren. Jag sov dåligt, jag fick konstiga eksem och för första gången i mitt liv akne. På lördagkvällen efter paraden och festen spydde jag som en gris flera gånger. Av utmattning, solsting och kanske lättnad. En vecka efteråt hade jag min första panikattack på flera år. Alla förberedelser och all hätsk debatt stressade sönder mig. Och jag var inte ens en av de riktigt centrala frontfigurerna. Än idag svarar jag ”aldrig i livet” om nån frågar om det blir Pride i år igen.

Det blir ingen repris i år av Jeppis Pride. Knappast nästa år heller. Men det betyder inte att kampen är över. Att det är bra nu. Det är det man gör mellan Pride-paraderna som verkligen räknas. Glöm inte det. Det är en skitsak att ordna eller gå med i en Prideparad egentligen, trots stress-syndrom och spyor.

Det är när man står upp för någon eller något en helt vanlig tisdag, det är då man gör nåt stort. När man ser till sig själv och rannsakar sina fördomar. Och gör man det, kan man fira Pride varje dag på året. Till och med i Jeppis.

(Och förresten, om jag riktigt tänker efter, trots allt, så skulle jag nog göra om det. Any day.)

Ett helgavslut

sim3

Inget är ett bättre avslut på en helg eller en dag än ett dopp i en lagom liten sjö i en lagom ljus skog. Igår kväll åkte jag, Nikko, brorsan och Laura och badade i just en sån sjö.

sim4

Det var löjligt skönt. Det här är Nikko, som jag numera hatar, av två skilda anledningar. Han citerade just min blogg för ett par dagar sen och sa att det lät ”fjantigt” och något som en tonåring skulle skriva. Man tränar tydligen inte på selfies.

sim1

Och så kastade han en stor klump lera mig rakt i ansiktet igår. Jag kan eventuellt ha kastat först, men en mycket mindre klump, plus att jag inte har nån prickträffningsförmåga what so ever, så jag är ganska ofarlig. Har fortfarande sand i ögonen och öm näsa. Här har jag just fått lerklumpen i ansiktet. SKIT NER DEJ NIKKO.

sim2

Det här är före lerklumpen. Så här genuint glad ser ni mig inte ofta på bild. Ta vara på det här tillfället.

Kära nästan 50 000,

medb1

kära ni som alla tagit ett par minuter ur ert liv för att skriva under det här. Jag hoppas ni orkar ge ännu ett par minuter ur ert liv och förklara lite saker för mig. Jag är inte arg, jag är bara orolig för er. Hur mår ni egentligen? Vilka trauman har ni tvingats igenom för att få en sån svag tro på äktenskapet, kanske till och med på ert eget? För det måste ju vara det, ni måste ju tvivla så på ert eget äktenskap att ni ser hela den här grejen att andra skulle få ingå det samma som ett hot. Jag förstår kanske inte rädslan helt och hållet, men jag tänker att ni bara missförstått något. Så jag ska försöka hjälpa er. Jag ska försöka förklara.

Tänk er att kärlek, och äktenskap är en dryck. En skitgod, kanske lite kolsyrad dryck som smakar bär. Ni kanske tänker att den drycken bara finns i en begränsad mängd, typ en hink. Och ni kanske tänker att om ni delar ut små skopor åt andra som är törstiga, så att andra får ta del av den här supergoda drycken, så kommer det ta slut. Hinken kommer gapa tom. Jag fattar att det är ett mardrömsscenario, klart man vill ha den drycken för sig själv då. Men vet ni, ni kan pusta ut.

Den där drycken, äktenskapet, kärleken är oändlig. Den är inte en hink, inte en tunna, inte ens en pool att simma längder i.  Den är som ett hav. Så även om ni skopar big ass skopor åt alla som vill ha, så kommer ni inte märka nån skillnad. Ni behöver inte vara rädda. Drycken tar inte slut. Ert äktenskap betyder inte mindre fast andra ingår ett. Det ändrar inte er kärlek. Det är lite samma sak med Finland. Finland tar inte heller slut fast man delar med sig åt andra, men okej det är en annan sak, men jag tänkte bara att en konstig åsikt brukar ibland gå hand i hand med en annan. Men okej, äktenskapet. Det är en aldrig sinande källa för kolsyrad bärdryck. Faktiskt, så skulle det inte förvåna mig om det är som alla andra saker man blir lycklig av, att det blir större ju fler man delar det med.

Och när vi har rett ut det, så kan jag inte se några andra orsaker att skriva under trams som det här. Kärleken och äktenskapet räcker och blir över åt alla och vem är ni att förvägra nån något som inte skadar någon, inte hotar något, inte ändrar något annat, än att två skitkära människor får säga ja åt varandra.

Och tycker ni fortfarande det är fel, så ursäkta om jag blir lite fräck då, men då är ni inget annat än snåla människor.