Årets första

11304406_10153035135624139_1560597827_n

11327300_10153035135394139_2067612897_n

28e maj badade jag alltså för första gången i år. Det var det kallaste jag varit med om. Men också väldigt skönt efteråt. Tänkte jag skulle försöka slå rekord i antal sjö- och havsbad i år, jag älskar ju det så varför neka sig själv den glädjen? Hoppas bara det blir lite varmare, är fortfarande lite i köldchock.

This is a mens world

Idag är det Internationella Mensdagen, wohoo! Det kan du uppmärksamma genom att som jag ha mensvärk (utan mens, värsta sorten) eller genom att

kristofer-tampong-1280-jpg

se på Kobras avsnitt om mens från i höstas…

2883780_1200_675

lyssna på Liv Strömquists sommarprat från förra året, mycket mensprat där!

mens_omslag.indd

Eller varför inte köpa seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens?

592fdf7ad0a515535a7c3debef4de2aa_980x0_c_85_ns_v4

Eller kanske slå till och köpa den där menskoppen du tänkt på så länge. Du kan t ex köpa finska märket Lunette, eller en Ruby cup, som ger en menskopp till en kvinna i Kenya för varje menskopp du köper. Skitbra.

Oavsett vad vi har för relation till vår mens vara eller icke vara, så kan vi väl alla enas om att tabut kring mens börjar kännas lite 2014? Mer mens till folket helt enkelt.

Pa pa

11125810_10153019074499107_2027240682_n

Imorse åkte den här lilla skitstöveln hem till Moldavien. Han på ryggen alltså, inte jag. Jag grät nästan hela förmiddagen, min vana trogen. Om det är en sak jag inte klarar av är det hej då:n. Hej dån:n och Extreme home makeover. Gråter alltid. Men usch, det blir tomt utan Vlaicu. Vem ska nu förse oss med fantastiska oneliners och nya rumänska svordomar? :(((

Men utöver det så börjar det kännas som att jag håller på att vakna upp ur min vårsvacka vilket jag tackar för. 2015 hittills har varit skittungt, mycket för att jag har varit så HIMLA mycket sjuk och hängig, men nu, nu ser jag nån slags ljusning vid horisonten. Att det snart är säsong för havsbad, terasshäng och nypäärona hjälper ju lite också.

Sådee annos ba

Fuck din självgodhet och ytlighet maskerad till välgörenhet och humanism.
Fuck din jävla omogenhet som hindrar dig från att förklara, än mindre ursäkta.
Fuck dina issues som inte har nåt alls med mig att göra.

Ville bara få det sagt.
Sådee annos ba.

Ni som inte förstår det här, ni missar ingenting. Jag vill bara ventilera på en lagom offentlig plats.

Början och slut och det där mellan dom.

Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del.

LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.

Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.

Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.

Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.

Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.

Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.

Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.

 

Livstecken

Så har det plötsligt gått två månader utan ett livstecken här på bloggen. Var det meningen? Nej, inte direkt, men jag har väl fallit ur bloggrutinen. Förr hade jag det i ryggraden, ”det här ska jag blogga om” och så, men jag vet inte vad som har hänt det senaste året, bloggen är inte något jag tänker på dagligen längre. Eller ens varje vecka. Men jag ser mig fortfarande som en bloggande människa. För jag har ju liksom alltid bloggat, allt från pinsamma Lunardagböcker via min ännu pinsammare första blogg och till Blejk,fejt och fab-storhetstiden, när jag plötsligt började ha rätt så många läsare. Bloggen är också på det sättet ett så bra prestationslöst (i bästa fall) sätt att skriva också.

Jag har lekt ett par gånger med tanken, under det här året att bara skita i det, sluta blogga. Ingen dör av att jag inte bloggar. Det kunde ju vara skönt det med. Men jag kan inte förmå mig att göra det heller.

Och så är det en liten röst i mig som också viskar om att man nu om någonsin måste visa att det finns en opposition och ett alternativ. Min blogg har aldrig varit speciellt politisk och jag har heller inte någon framtidsvision om att den ska bli det heller, men jag tänker att i det här samhällsklimatet som råder kan man vara politisk genom att bara existera. Eller nåt, jag vet inte. Kanske är min framtidsvision ändå att bli lite mer vass och tydlig med vad jag tycker och tänker. För efter att först ha blivit nedslagen i skorna över valresultatet och sen regeringen och allt skit som bara fortsätter, så kom jag på en sak. Vi måste skrika högre, vi måste skrika längre. Så kanske jag börjar skrika lite mer i alla fall.

Hur som helst är jag nog inte riktigt färdig med bloggandet ännu. Vet bara inte hur jag ska komma in i rutinen igen. Men det är väl bara att göra’t.