Komplexxx

Jag är numera ganska befriad från rent fysiska komplex, jag har förlikat mig med mina eventuella skavanker och tror faktiskt jag har fler känna mig snygg-dagar än de flesta. Inte för att jag skulle vara snyggare än de flesta, utan för att jag aktivt jobbat och jobbar väldigt hårt med att tycka om den fysiska Ellen. Och det är en pågående kamp, självförtroende är som en muskel för att använda ett utnött uttryck, man måste använda det, annars för förtvinar det.

Men alltså. Jag lider av grava intellektuella komplex. Jag dras till och umgås med en hel kulturellt bevandrade människor och människor med distinkt ”fin” eller ”cool” smak (här kan man hävda att alla har cool smak på sitt sätt, JA, det är sant, men det finns ju ändå på nåt vis en tydlig uppdelning, vad som är fint och vad som är fult i kulturvärlden, hur fel det än är) och det finns knappt ett sammanhang där jag inte konstant känner mig i underläge. Jag har aldrig sett de rätta filmerna, jag skrattar åt fel saker, jag klär mig inte rätt, jag kan inte namedroppa rätt namn och mina referenser är alltid en smula för o-edgy. Det här är inte människorna jag umgås meds fel, de är (med några få undantag) snälla människor som jag inte tror medvetet skulle titta ner på nån smak eller preferenser. Felet ligger i mig.

Jag går en nätkurs just nu, Från flätor till flickmakt, en mycket intressant kurs om flickforskning. Love it. Men som akademiska kurser är och ska vara, så är den väldigt, tja, akademisk i språket. Jag är typ skitovan med det här, eftersom jag oftast använder uttryck som ”typ skitovan”. Så det är nyttigt för mig. Men ack, vilken skräll för mitt självförtroende. Jag känner mig konstant dum. Jag får kämpa och kämpa för att förstå vad jag läser och när jag läser andras kommentarer får jag ibland hålla i mig för att inte bara trycka på ”avregistrera mig från kurs” och gå och dö. Jag tror ju ingen läser akademisk text som en pekbok och jag förstår att det helt enkelt handlar om vana, men alltså, hur lockande är det inte att bara skita i det och läsa just pekböcker istället. Men eftersom jag ändå eftersträvar nån slags utveckling, så…

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap… Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap och flickforskningen för den delen så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

Men logik har man sällan nån användning av i praktiken och militant eller inte så är jag ganska tam mot demonerna i mitt eget huvud. Det här är definitivt något jag måste jobba med. Men hur lär man sig sånt? Det här är alltså inte en retorisk fråga, utan jag efterlyser tips. Har ni, jag vet inte, tankeövningar eller yogaställningar eller whatever, som stärker det intellektuella självförtroendet? Eller förstår ni ens vad jag menar här? Jag fiskar inte efter uppmuntrande kommentar i stil med ”men du är ju smart Ellen”. Jag vet att jag är det, men jag känner det icke! (Den här sista meningen ska läsas som ett ångestvrål ur valfri Bergman-film).

 

 

 

 

 

Annonser

10 thoughts on “Komplexxx

  1. Ellen. Jag älskar ditt sätt att skriva. Tycker det är himla skönt att läsa text som är rakt-på-sak och ingen akademisk bulla. Tycker det är intressantare att få en bild av vad folk tänker än att läsa text skriven så invecklat som möjligt. Rätt och slätt (som alla här i norge säger) du är bra!
    Kan rekommendera boken Öka din kreativitet (The artist’s way) av Julia Cameron. Håller som bäst på med den och tycker den varit till stor hjälp redan. Man går igenom ett 12 veckors program (låter jobbigt, men kanske värt det) för att komma över spärrar och jobba på det kreativa självförtroendet. Testa!

    Gilla

  2. har tyvärr inga tips, men kan säga att jag känner igen mig i det du skriver. jag har hängt i universitetskorridorerna i snart fyra år men känner mig fortfarande som att jag bara ramlat in dit av misstag och att någon snart kommer att call my bluff och se att jag egentligen inte har en aaaaning om vad jag pratar om när jag använder fina akademiska ord. speciellt tydligt känns det just i nätkurser där deltagarna skriver långa analyserande inlägg med fina och krångliga ord och det enda jag känner att jag själv lyckas åstadkomma är korta kommentarer i stil med ”jag håller med PUNKT”. trots att jag egentligen veeeet att jag kan det här, att det inte alls är över min kunskapsnivå, att jag egentligen är ganska påläst och smart, kommer den där känslan ändå, och jag känner mig lite dummare än alla andra.

    Gilla

  3. Skaffa (eller du kanske har en redan?) en intelligent partner att träna upp det här med. En sådan som har ett ordförråd du bara förstår en bråkdel av då romansen inleds. Om du vill träna just skrivandet kan det ju vara bra med en nätromans där det just blir fokus på den biten. Sedan en dag kommer du att märka att din partner släpper ur sig en hel del korkade kommentarer som du lätt kan omkullkasta, påpeka felaktigheter i eller helt enkelt bara är väldigt ointressanta och ogivande. Det är då du vet att din hårdträning fått resultat. Om du då känner att du vill utvecklas än mer så är det bara att bege sig vidare till nästa ännu klokare blomma. Det är mitt mest konkreta tips, varsågod. Och hej, jag fick en femma på dogmatiknätkursen utan någon annan träning än denna så helt klart vet jag vad jag talar om.

    Gilla

  4. Hela min studietid kände jag mig också som en idiot, akademisk forskning var bara inte min grej. Dessutom verkade det som om ALLA ANDRA hade sjuuuuuuukt bra koll på politik och världsläget osv osv. För min gradu fick ja också kommentaren att texten var för enkelt skriven (eller nåt i den stilen). HATAR att vetenskap ska vara krångligt! Det kan ju finnnas ett djup, fastän man skriver flytande och enkelt?

    Gilla

  5. Jag tror att de flesta känner så här. Alla verkar mycket smartare än de känner sig inuti (också du Ellen, jag bleknar ju varje gång jag tänker på alla de filmer och serier du har koll på och jag inte har en aning om). Jag önskar att jag satt en massa tid på att förkovra mig i potitik och djupsinnig litteratur, men hellre ligger jag på soffan och läser dystopier eller gör nåt helt annat som inte breddar min intellektuella sida det minsta.

    Sluta censurera dig när du skriver. Om du säger stopp redan i skrivskedet blir det farligt, då sorterar du undan en massa som kan vara hur bra som helst. Grip till kniven sen när du redigerar, men spruta ur dig allt du kan medan du skriver. Du är fantastisk, så ÄR det bara. Jag VET för jag har läst mycket av dig. Leta koma ba.

    Och nä, jag har inga råd alls att ge om hur man blir bättre, utom att man börjar bry sig mindre ju äldre man blir. Jag känner mig också dum, men inte lika som för några år sen, och det har inget att göra med att jag skulle ha blivit smarare utan bara att det inte är lika viktigt. Mina texter är sällan berörande och djupsinniga, ofta bara fåniga och snabba och jag har sällan koll på det som man ”ska” läsa (utom den där ena gången på littskap när vi pratade om barnböcker och jag hade läst jättemånga av de som nämndes. Haha!)

    Gilla

  6. Jag har ägnat skitmånga år åt att ha ångest, känna mig dum, med mera med mera. Jag har fortfarande svackor typ varje vecka men det får man väl för fan leva med. Det jag har lärt mig om skrivande är dels det att vem fan läser en massa texter med svåra ord i? Vem bryr sig i sånt, får såna texter våra hjärtan att bulta? NEJ. Alltså, missförstå mig inte, jag tycker faktiskt jättemycket om akademiska texter och att lära mig, men alla dessa jävla floskler… Och upprepningar. Usch.

    Alla är inte gjorda för allt heller. Jag var absolut längst ner i alla hierarkier under hela min utbildning, and yet, gissa vem som har jobb nu? Låter otroligt drygt att säga, liksom det finns så många som inte har jobb som skulle förtjäna dem. Men bara det att nån såg MIG och gav MIG chansen, det känns otroligt. Vill spy lite när jag skriver detta, men får ständigt beröm för mina texter. Tyvärr så har jag skitsvårt att ta sånt till mig. Kanske man kommer över det när man fyller …. 40?

    Alltså denna ångest. Om man ser på folk i allmänhet så är det sällan före 40 som nån får en riktig ”break” eller vad det nu heter. Det är då folk är som mest framgångsrika. Med detta inte sagt att det är nån poäng att sträva dit (det är alltså den här samhällets definition av framgångsrik jag menar). Men liksom, varför ägna sina twenties åt ångest? Nåja, det gör jag ju mellan varven själv så lol bara.

    Mitt bästa tips är faktiskt att göra nån fysisk aktivitet varje dag, promenad eller yoga. Och sen att ha en riktigt jävla privat dagbok där man skriver precis allt, precis exakt vad man vill. Och att tillåta sig själv att ha skitdagar, att låta känslorna komma och som nån sa här ovan, SKRIV! All kakka ut bara. Sen redigerar man då man orkar.

    Gilla

  7. Jag älskar det här inlägget! Och vill säga att du antagligen är betydligt smartare än 85% av dem som kan slänga sig med en viss typ av intellektuell jargong. Har man inte en tillräckligt bärande idé eller tanke, gör man ändå inget med rätt val av ord.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s