Komplexxx

Jag är numera ganska befriad från rent fysiska komplex, jag har förlikat mig med mina eventuella skavanker och tror faktiskt jag har fler känna mig snygg-dagar än de flesta. Inte för att jag skulle vara snyggare än de flesta, utan för att jag aktivt jobbat och jobbar väldigt hårt med att tycka om den fysiska Ellen. Och det är en pågående kamp, självförtroende är som en muskel för att använda ett utnött uttryck, man måste använda det, annars för förtvinar det.

Men alltså. Jag lider av grava intellektuella komplex. Jag dras till och umgås med en hel kulturellt bevandrade människor och människor med distinkt ”fin” eller ”cool” smak (här kan man hävda att alla har cool smak på sitt sätt, JA, det är sant, men det finns ju ändå på nåt vis en tydlig uppdelning, vad som är fint och vad som är fult i kulturvärlden, hur fel det än är) och det finns knappt ett sammanhang där jag inte konstant känner mig i underläge. Jag har aldrig sett de rätta filmerna, jag skrattar åt fel saker, jag klär mig inte rätt, jag kan inte namedroppa rätt namn och mina referenser är alltid en smula för o-edgy. Det här är inte människorna jag umgås meds fel, de är (med några få undantag) snälla människor som jag inte tror medvetet skulle titta ner på nån smak eller preferenser. Felet ligger i mig.

Jag går en nätkurs just nu, Från flätor till flickmakt, en mycket intressant kurs om flickforskning. Love it. Men som akademiska kurser är och ska vara, så är den väldigt, tja, akademisk i språket. Jag är typ skitovan med det här, eftersom jag oftast använder uttryck som ”typ skitovan”. Så det är nyttigt för mig. Men ack, vilken skräll för mitt självförtroende. Jag känner mig konstant dum. Jag får kämpa och kämpa för att förstå vad jag läser och när jag läser andras kommentarer får jag ibland hålla i mig för att inte bara trycka på ”avregistrera mig från kurs” och gå och dö. Jag tror ju ingen läser akademisk text som en pekbok och jag förstår att det helt enkelt handlar om vana, men alltså, hur lockande är det inte att bara skita i det och läsa just pekböcker istället. Men eftersom jag ändå eftersträvar nån slags utveckling, så…

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap… Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap och flickforskningen för den delen så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

Men logik har man sällan nån användning av i praktiken och militant eller inte så är jag ganska tam mot demonerna i mitt eget huvud. Det här är definitivt något jag måste jobba med. Men hur lär man sig sånt? Det här är alltså inte en retorisk fråga, utan jag efterlyser tips. Har ni, jag vet inte, tankeövningar eller yogaställningar eller whatever, som stärker det intellektuella självförtroendet? Eller förstår ni ens vad jag menar här? Jag fiskar inte efter uppmuntrande kommentar i stil med ”men du är ju smart Ellen”. Jag vet att jag är det, men jag känner det icke! (Den här sista meningen ska läsas som ett ångestvrål ur valfri Bergman-film).

 

 

 

 

 

Annonser

To all u lovers out there

Jag hatar er.

Från att ha blivit väckt på ett mycket obehagligt sätt halv fyra i morse, via febern och en hund som smet ur hagen, till en ensam afton i ett tomt och mörkt hus med en fisande hund & min egen paranoia som enda sällskap, så har detta varit den värsta alla hjärtans dag jag kan minnas. Hoppas era var bättre, för under min fernissa av människoförakt tycker jag nog om valda delar av er.

Är verkligen supercranky idag, men Per Gessle hade rätt (haha, en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva); alla känslorna kommer ju för fan på en och samma gång. Har pms och feber och bara en fittigt dålig dag idag oh ingen som orkar höra på mig, vilket är förståeligt, JAG orkar inte höra på mig. Men ensamhet är så mycket ensammare på en dag när alla ba omger sig av sina nära och kära eller vad folk nu gör på alla hjärtans dag. Det enda som omger mig är hundfisar. Let me tell you, den hunden kan inte mycket, men fisa, det kan han. Är för förtydligandets skull alltså hus- och hundvakt i mitt barndomshem. Upplevde det aldrig som stort eller kusligt då, men det här är vad några år i en 42 kvadrats skokartong och en med åren växande mörkerrädsla gör åt dig.

Känner mig helt uttömd på energi, men köpte magnesium, b-vitamin och d-vitamin idag så nu jävlar ska jag bli superwoman med ett immunförsvar av stål och en allt igenom behaglig personlighet. Läste i veckan att magnesium ska hjälpa mot mensvärk och pms. Så om ni inte ser mina tummar den närmsta veckan så är det för att jag håller dom stenhårt för att det ska funka. För att avsluta på framtidstro-temat och lite kärlekstemat – I give you Mariah & Whitney.

Ett axplock

Tiden går så fort och jag har inte ens speciellt roligt. Plötsligt har en, två veckor gått och jag har inte bloggat. Igen. Men jag har som löfte att inte ha dåligt samvete för skitsaker, som t. ex. att jag inte bloggat på en stund. Jag vet verklgien inte hur jag gjorde förr i världen, när jag bloggade ett par gånger om dagen. Jag hade ju inte på något sätt ett mer innehållsrikt liv då, snarare tvärtom. Men det är okej. Jag har inga ambitioner på att bli nån storbloggare längre. Och jag skriver så mycket annat än blogg these days. Men ska försöka blogga åtminstone en gång i veckan.

Ja, men vad gör jag då? Tja, i lördags var jag på rave. Det var… intressant. Jag är ganska främmande inför kulturyttringen rave. Men det var skitkul att dansa och skitkul att få gå batshit crazy med smink. Så här såg jag ut.Syns kanske inte så bra, men hela jag var guldig och glittrig.

 

10962058_10152775089019107_1766667216_n

Så har jag varit i Åbo på Littskap-helg för en vecka sen. Det var också roligt, men väldigt intensivt. Det hjälpte inte heller att VR var 1 ½ h försenat på vägen dit. Trots att jag betalade 80 euro för en väg. Det tycker jag definierar dålig stil. Snö i januari på den här breddgraden ska inte få komma som en överraskning. Fyllde i en blankett, för om tåget är försenat mer än en timme får man 25% tillbaka. Men 20 euro känns ganska som kattlort. Men LittSkap var bra, hade mitt allra sista textsamtal på lördag och det kändes fint. Slutet på LittSkap för min del börjar närma sig och jag fylls lite av panik inför tanken, men det finns alltid något annat att kasta sig in i.

10967063_10152775089039107_1403170147_n
LittSkap, där Mac-äpplena lyser klart emot mig och min penna.

 

Igår var det Läsrons dag, vilket är en sjukt fin dag, men jag läste faktiskt inte ett ord, hehe. Men jag verkade för framtida läsro och det tycker jag borde räknas också. nu är allt tvättat och städat och skurat och jag har byggt en behaglig läsmiljö hemma. Och jag har ett AdLibris-paket på kommande, så. Man kan ju faktiskt fira läsron varje dag om man så vill.

10966792_10152775089029107_1225239489_n
Behaglig läsmiljö TM. Och ljuset som har återvänt!

Och efter att ha blivit tipsad om podcasten Serial från flera olika håll har jag nu gett vika. Och jag är helt fast! Det är mer spännande än vilken påhittad thriller som helst.

Och nu

10979429_10152775089034107_1582810266_n
Mitt bästa podlyssnar-ansikte.

Och ni missade väl inte Thåström på Skavlan i fredags? Alltså vita gubbar är ju inte min melodi när det kommer till musik, men Thåström kan jag inte motstå. Alltid bra, alltid aktuell. Tycker dessutom att han blivit bättre ju gubbigare han har blivit. Senaste tre skivorna har varit guld. Om ni missade honom, här är han. Och vill ni inte lyssna på vit gubbe, så lyssna på Sabina Ddmuba istället. Eller Min Stora Sorg. Älskar dom båda mer än Thåström. Men här är han i alla fall. Nån Stor Sorg är han inte, men likväl helt okej.

Sen läste jag en fruktansvärt obehaglig kommentarstråd på Facebook (inte min vän, därför kunde jag inte kommentera tråden själv)den här veckan, med halvbekanta människor som skrev djupt rasistiska och kvinnofientliga saker. Blev helt bestört, jag vet ju att åsiktsklimatet flyttas till höger hela tiden och mer och mer rasistiska saker blir okej att säga, för allt blir så normaliserat när det sitter idioter med samma, eller värre åsikter i riksdagen. Men ändå lever jag i en ganska trygg, öppensinnad liten bubbla, så när folk säger saker som att muslimer är hundar som borde skjutas svartnar det för ögonen. Och det är som att alla de här åsikterna sitter och väntar på att någon ska ta första steget och säga nåt och sen när någon delar en ”artikel” från Exponerat eller annan vinklad rasistsida så kommer allt fram.

Snälla människor, sluta hata. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Det är så fruktansvärt sorgligt och skrämmande att det finns så mycket hat inom er. Var kommer det ifrån? Sluta upp med det, det är inte okej. Och lär er för guds skull källkritik. Ingen nyhetsförmedlare är helt objektiv, men lär er känna igen propaganda när ni ser den och sluta dela den på facebook. Tack. Och tack till de som sa emot i kommentarstråden, det var fint.

PS HÄR kan man skriva in sig i Ungdom mot Rasism Finland – det rekommenderar jag! Och i min vänsterspalt hittar in flertal feministbloggar som är bättre på att argumentera sakligt än vad jag är.