Huset Longbourn

huset-longbourn-stolthet-och-fordom---tjanstefolkets-berattelse

Jag älskar två saker:
1. Jane Austen
2. Arbetarklassen (inte på ett borgerligt sätt som oj vad jag älskar att arbetarklassen finns så att jag kan utnyttja dem och äta kaviar av deras av arbetet krökta ryggar och sedan vaska champagnen den ensamstående mamma och servitören just hämtade fram åt mig, UTAN mer som oj, vad jag älskar när arbetarklassen kommer till tals och orättvisor uppmärksammas och det ges ett historiskt perspektiv så att vi kan glädjas över de framgångar som vi faktiskt rönt utan att för den skull glömma bort att klassklyftorna ökar, även här i Finland, hela tiden och det fina i den gemenskap som finns i arbetarklassen DJUPT ANDETAG)

Huset Longbourn har båda ingredienserna alltså älskade jag den också. Eller, okej, det hjälpte att den var väldigt välskriven och berättade en helt okej kärlekshistoria. Men okej, så här; Ni vet Stolthet och Fördom, well Elizabeth Bennet och hennes familj har ju, som var brukligt på den tiden, tjänstefolk. De här tjänstefolken syns inte mycket i Stolthet och fördom, de skymtar fram lite, mest mrs Hill, som är den äldre kokerskan och allt-i-allon. I Huset Longbourn är det den yngre jungfrun Sarah som står i centrum. Hon finns inte namngiven i S & F, men jag bär inga tvivel på att hon fanns där i bakgrunden efter att ha läst hennes historia.

Jo Baker flätar väldigt skickligt in sin alldeles egna historia med Jane Austens och jag drabbas aldrig av tanken att det här bara skrevs för att mjölka mer ur Jane Austen-vurmen. Det finns en genuin vilja att skildra andra sidan av myntet. Att lyfta fram de som tvättade fröknarna Bennets mensbindor och tömde mr Bennets nattpotta. Just de här detaljerna, att inse att det är samma kroppar med samma funktioner och samma slaggprodukter som ska ut under de skira empire-klänningarna tyckte jag om. Men också i, att hur godhjärtad Jane än är och hur skarpsint Elizabeth än är, så verkar ingen av dem någonsin ifrågasätta tjänstefolkets arbetsvillkor eller så. För de är ju barn av sin tid. Det finns alltid en smutsig och kärv baksida av det vackra och det skira, det finns alltid någon som sopar de renskinande golven.

Sen så bjuds vi på precis rätt mängd smaskiga detaljer, lite fan-service för oss Jane Austen-nördar. Jag ska inte avslöja vilka. Men in alles, så kan jag verkligen rekommendera Huset Longbourn. Såg förstås om BBC-serien av Stolthet och fördom efteråt och highfivade dataskärmen varje gång något tjänstehjon syntes till.

Hade tänkt skriva lite mer djuplodande om arbetarklassen i litteraturen, men minns inte riktigt vad jag ville ha sagt. Men jag kan ju tipsa om t ex Jenny Wrangborgs Kallskänken som är typ en av bästa poesiupplevelser jag haft, som handlar om just arbetarklassen. Jag känner mig väldigt sjuttiotal när jag pratat om klass så mycket, men de var on to something på sjuttiotalet. Klasskamp ftw. Och Jane Austen då.

 

Annonser

4 thoughts on “Huset Longbourn

  1. Alltså jag måste tipsa om en bok, ”Lågan som brinner” av Nancy Zaroulis. (om du redan läst den kan du ignorera denna kommentar). Historien utspelar sig i slutet av 1800-talet när Nordamerika håller på att industrialiseras, och en får följa Sabra från att hon är liten flicka tills hon är gammal. Det är en himla gripande historia om en tid då kvinnor började arbeta i slavliknande förhållanden på väverierna, det är arbetarklass och överklass, irländska slumkvarter, drömmar som krossas, religiösa sekter och en massa annat mojsit. Och suffragetter så klart. Rekommenderas varmt! 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s