Always on my mind

Alltså förlåt bloggen, jag har försummat dig. Jag glömde bort dig när jag hittade ett yngre och snabbare socialt media. Jag lät mig förblindas och i nyförälskelsenrosa dimmor försvann du för ett ögonblick. Men jag kommer aldrig ifrån dig, bloggen. Vi har en livslång kärlekshistoria på gång, du och jag. Vi är Romeo och Julia, vi är Jack och Rose, vi är oslagbara. Allt det andra, det är bara krafs. Twitter, Insta, Facebook – allt sånt är förgängligt. Du, Bloggen, du är för evigt. Även om jag inte alltid behandlar dig som jag borde. Men in the immortal words of Willie Nelson;

DEN BANDANAN!!!

PS Som sagt, @larsmoellen på din närmaste smartphone. Så här ungefär ser min Instagram ut;

insta4

Försök att vara artsy plus skryt om talanger jag egentligen inte har, i det här fallet gröna fingrar.

insta5

Katter och alkohol.

insta1

Reklam för mitt jobb, t ex för vår dagsfärska tidning! Vill nån ha ett exemplar, så hojta till, jag postar mer än gärna.

insta2

Kompisar och snabbmat.

insta3

Och gryniga selfies som inte alls speglar verkligheten.

Men som sagt, bloggen först. Heh.

 

 

Lilla Berlin

lilb

Av Johanna fick jag Lilla Berlin 2: Mina Vänner till födelsedagspresent och som jag älskade den! Var inte alls bekant med Ellen Ekman (som hon heter, hon som skriver) innan, men nu känns det som ba I just can’t get enough! Så det får bli veckans tips, Lilla Berlin. Finnas få saker som är så roliga som när det drivs med hipsters och klockren svar på tal-feminism och Lilla Berlin bjuder på båda.

En sak som inte är rolig är alla dessa vegetarianskämt. Alltså, sure, driv gärna med mina kostvanor men gör det på ett innovativt sätt – visa lite kreativitet! Inte min middag äter din middag höhöhöhö kaninmat höhöhö bacon är så jävla gott höhöhö. Det är så gammalt, så gjort, så 2002. En släkting till mig postade ett dylikt skämt idag på Facebook och jag kunde inte hålla mig så jag postade en näbbig kommentar tillbaka och nu ångrar jag mig lite redan för det kanske känns lite elakt. Men samtidigt, hur elakt är det inte att posta en bild på en ko som skiter och ba höhöhöh kolla min mat skiter på din mat med undertexten fy fan, vad du är dum som inte äter kött. Jag skulle ha velat posta en bild på en döende jord och skriva Kolla, din mat förstör jorden ditt oansvarsfulla mähä, hoppas baconet smakar bra när du sitter i din postapokalyptiska värld och grinar.

PMS. Det är definitivt PMS.

Nu ska jag gå och vara kommunalpolitisk en stund och sitta i ett möte.

PS Snö?

Måndagen efter

IMG_3086

Okej hej, det blev en oplanerad paus i o m att jag firade min födelsedag hela helgen – och lite till! Det började med torsdagsbesök av Johanna, som jag lärt känna via bloggen; älskar när sånt händer. Hade en supertrevlig eftermiddag med både Prisma-besök och dammsugning (livin on the wild side). På fredag hade vi personalfest med allt vad det innebär och jag blev bjuden på ”hipsterdrinkar” av chefen. Och sen på lördag hade jag först handledarsamtal och sen hade jag min guldiga 27-årsfest som var fantastiskt kul, har inte skrattat så på väldigt länge. Men jag vet inte hur jag ska bevisa hur kul den var det för jag har inga bilder från den och inget glatt humör kvar idag (se ovan).Tack hur som helst till alla som gjorde festen till vad den var, vad den var, är ett minne för livet.

Kan hända humöret idag beror på omständigheter långt utanför den här bloggen, kanske beror det på att det roliga så abrupt är slut nu, kanske är det hormonändringar och pms (hoppas!!!! not) kanske är det den mycket dramatiska stumfilmen La Passion de Jeanne d’Arc  (du kan se hela här på youtube eftersom den är tillräckligt gammal, rekommenderas!) jag såg igår, kanske är det sista versen måndagsblues jag sjunger  eller så är det helt enkelt vetskapen om att jag blir så svinig i fyllan. Aaah, ljuva morkkis, speciellt ljuv är den ju när en har orsak till den. Ugh. Såna här dagar vill jag bara vara invirad i något.

Morgonstund osv

IMG_3078

Två senaste mornarna har jag varit på promenad med Minerva och hennes två hundar. Här är dom när dom gömde sig i skogen för en annan hund pga ilska mellan hundarna. Jag, har alltså gått på promenad halv sju på morgon två dagar i rad. Ville bara skryta med det.

Höstlistan

IMG_3075

Den här bilden är en hommage till Ida, som jag också stulit den här listan av. Tänkte jag skulle ta en precis likadan bild som henne och freak her out, men jag kom ihåg bilden lite fel, plus att jag är cirka 1000 gånger sämre fotograf. Här är orginalet.

Beskriv din höst med tre ord. Välkommen, färgglad och inspirerad.

Vad är det bästa/sämsta med hösten? Allt är bäst. Jag älskar att allt lugnar ner sig, att rutinerna kommer tillbaka, att det blir kallare, att det är okej att sitta inne och se på tv igen, att bokutbudet är fantastiskt, att man tror på alla löften en ger sig själv en liten stund, att det är vackert i naturen och alla väder är typ vackra, att kidsen måste till skolan och slutar köra moped runt mitt hus hela nätterna (hej mommo), att jag fyller år, att det är så matnyttigt och förstås alla höstkollektioner och september issues av alla modetidningar.

Hur höstmyser du? Böcker, katter, nya te-sorter, rödvin och tv.

IMG_3072

Äter äpple, trots allergi (i Adidas-jacka för 50 cent från Retro, bästa fyndet!).

Dina 3 bästa hösttips – alla kategorier?  Ät ett äpple direkt från trädet, även om du är allergisk, bojkotta Halpa-Halli och deras julhysteri & Tom of Finland-vägran och gå på bio en eftermiddag ensam.

Hur ser din höstoutfit ut? Star Wars-långkalsonger och stor t-shirt + filt.

IMG_3073

Min favoritbänk i stan.

Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter? Det är fjärde hösten jag är här nu på After Eight, så insikterna kommer inte så ofta längre. Men LittSkap-starten gav mig inspiration och insikten om att det inte alltid behöver gå skitbra för att det ska gå. Och så insåg jag att jag ska lägga mitt romanprojekt på hyllan fram till november i alla fall, annars kommer jag inte hinna med alla andra texter jag ska skriva i höst. Skrivuppdrag = så sjukt roligt!

Vad har du på TO-DO listan just nu? Två skrivar-deadlines, städa lägenheten för helgens festande, handla inför helgens festande, fixa vegemat åt mig till fredagens personalkväll.

Några tips på hur man botar höstdeppigheten? Jag är mer än vårdeppare, blir mer energifylld den här årstiden, men okej. Släpp tankarna om allt du borde för att få en sån fin höst, fuck svampplockning och bärplockning och ruskapromenader om du inte känner för det.  Eller så går du ut och plockar lite bär. Jag vet inte, kan inte svara på den här frågan, hösten är ju skitskön. Saknar du sommaren så tycker jag du ska bli skitfull nån random fredag med nån du tycker om.

IMG_3067

Och så tar ni massa selfies. Selfies är den enklaste och effektivaste formen av underhållning.

Vilka serier rekommenderar du att följa? Eller kanske någon sevärd film? Nya säsongen Downton Abbey och Veronica Mars-spinoffen Play it again, Dick ser jag fram emot. Och alla bra SVT-produktioner som återkommer; Babel, På Spåret, Historieätarna… I filmväg vet jag inte, men Yle Teema har  nån bra dokumentär eller film nästan varje dag.
Vilka bloggar frossar du i för tillfället? Ingen, har ni tips?
Vad är den höstigaste maträtten? Kolhydrater. På längden och tvären.

IMG_3071

Jag kallar den här… ”Höstsol”

Var hänger du helst under helgen? Hemma eller med vänner.
Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden? Nej, inga konkreta planer, men Köpenhamn över nyår är på tal.
Hur förbereder du dig för vintern? Kolhydrater. På längden och tvären.

30 nånting

jag1

Skribenten vid späd ålder

Den här veckan fyller jag år, 27 stycken år. Jag har alltså levt i tjugosju år. När jag föddes var Mauno Koivisto president och Berlinmuren var ett faktum. Min första skiva var en vinyl och jag var elva när Titanic kom på bio och jag såg den 3 gånger och en biobiljett kostade femtio mark. Jag minns när vi hyrde videofilm OCH videoapparat att spela videofilmen i.  Och ungefär där gick gränsen för tillåten darr-på-rösten-nostalgi. Så nu slutar jag.

Jag blir bara så perplex över hur tiden går. Hur jag, JAG, som i princip är samma människa ännu som jag var på bilden ovanför, kan ha tjugosju års bank av minnen att ta till. Eller att jag kan säga saker som när jag gick i åttan, sådär en fjorton år sedan eller ja, jag och Emmi har känt varandra i 20 år. Eller när nån av kidsen på jobbet räknar ut att de var ett år när Spice Girls Wannabe kom eller frågar (true story) var på kuvertet ett frimärke ska klistras, för de har aldrig skickat brev tidigare. Då svartnar det för ögonen på mig. Men sånt är ju bara lite rolig åldersnoja. Internet är ju fyllt av ”If you remember this bla bla bla bla” och folk bra mycket yngre än mig är nostalgiska. Och det finns en charm i att bli äldre, det är skönt att ha den där banken med minnen att luta sig på (om samtalsämnena tryter eller nåt, jag vet inte).

Men så finns det ju sån åldersnoja som inte alls är rolig. Jag har inte så mycket noja inför talet 27, det är inte något annat än 26 + 1, men att jag snart är 30, det är kallsvettigt för mig. Jag insåg för ett halvår, nån krapula söndag när inspirationen var låg och TVn var på, att Friends-gänget är yngre än mig, eller i min ålder, när serien börjar. Jag har alltid sett Friends som så mycket äldre än mig. Så mycket popkultur jag tagit del av de senaste femton åren har handlat och handlar om människor som är i min ålder nu. Men jag är inte redo att vara i den åldern ännu. Jag har inget av det jag trodde jag skulle ha som 27-åring. Jag har ingen bil, jag har inget hus, jag har inget kreditkort, jag har ingen utbildning, jag har inte nån tillstymmelse till egen familj – jag dejtar inte ens nån. De flesta i min ålder jag känner har något av det här, eller hela paketet. Jag känner mig förbisprungen, samtidigt som jag inte riktigt vill sätta fart heller. För jag är livrädd för att få något av allt det där också.  Och jag är livrädd för att bli 30 nånting och börja få slut på ursäkter. Så jag står där på banan och tittar på när min årskull (och de yngre än mig) rusar förbi mig. Som att springa 1500 meter på skolgympan, precis så känns det! Jag bryr mig egentligen skit i vad jag får resultat, men blir ändå skitlessen när jag kommer sist. Och det skulle vara jävligt fint med nåt att visa upp nån gång.

Den andra icke-roliga aspekten av åldrande är när livet känns som ett På Spåret-avsnitt och du sitter där i dressinen och Kristian Luuk frågar ”Vart är vi på väg?” och du ser ett montage av högerextrema partier i Europa som nu igen sitter i alla regeringar och Putin vässer tänderna på andra sidan och i Mellanöstern är det kaos och i USA också och miljön bara dör men folk inte bara igonrerar det och Finland ba vägrar ta emot mer flyktingar och svaret är ”åt helvete” men ingen drar i nödbromsen före det är för sent. Nu känns det ju inte alltid så, tack och lov, för trots allt finns det så många unga, smarta, empatiska människor, men ibland gör det ju det. Erhm, erhm, svenskarnas valvaka, erhm erhm. Vad är det för värld en ska bli gammal i?

Den tredje och sista icke-roliga aspekten av åldrande är döden. Döden, döden. Det positiva med döden är ju att om vi faktiskt är på väg mot helvete så är ju döden nästan en lite tröstande tanke. Persut – putting the fun in funeral since. Hur som helst. Jag är inte rädd för döden, men jag tycker det är så förbannat sorgligt. Hur snabbt det går, ett liv, och hur oåterkalligt det är när det är slut. Att alla jag känner och allt jag är måste dö. Det är så sjukt sorligt att nu slutar jag skriva om det, för annars dras jag med i nån svart spiral som lämnar mig i fosterställning, sinnesgråtande över att det dör människor just nu, just nu.  Istället kan jag avsluta det här ångestfyllda födelsedagsinlägget (lovar att bara tycka det är kul med annalkande födelsedag resten av veckan)med lite mer ”rolig” åldersnoja. Typ som att om jag hade blivit gravid som skandalöst ung, kunde jag, helt fysiskt, vara mamma åt Isac Elliot.

 

Tintin

Tintin11

Idag såg jag, genom krapuladimmorna, Tintin-långfilmen. Jag lånade den av brorsan för cirka ett halvår sen och har varje vecka sen dess lovat att se den. Vet inte varför det tagit mig så länge att se den, för jag gillar Tintin och jag gillar klassiska äventyrsfilmer. Men det är väl det gamla vanliga tumme-röv-problematiken. Hursomhelst, en och en halv timme riktigt trevlig, good old Spielberg-underhållning bjöd det på. Utan att bli för Hollywood-aktigt, jag fick en riktigt fin Tintin-känsla genom hela filmen. Dessutom ett stort plus för musiken och förtexterna, som är grymt snygga! Jee!

Jo, det skaver lite att det inte finns kvinnor i Tintin och jo, det skaver med kolonialismen och rasismen (Spielberg & Jacksom har gjort liksom det bästa av det ändå), men jag förlåter Hergé för det, för att han är (visserligen död men you get the picture) en gammal gubbe och gamla gubbar är så sjukt tröga, så de kan liksom ha det.Jag tänker så här: njut nu riktigt jävla mycket av era sista smulor patriarkat och rasförtryck, för sen är det hejdå, good bye, håll käft, nu tar vi över och då är ni bara en parentes i historien. MOHAHAHAHA.

Tror inte jag pratar om Tintin längre.

Guldkanter, vardaglyx; sånt jag fotat på senaste

Hatar uttryck som guldkanter i vardagen och vardagslyx, det faller inom samma nötta klyshkategori som höstmys (föreställer mig att dessa uttryck sägs med en stor stickad halsduk sådär gulligt virat kring halsen, ni vet Nanna-style) . Egentligen hatar jag allt som passar som vägg-ord eller som skrivet på kaffekoppar. Fy satan. Men nu kom jag inte på nåt annat sätt att få alla bilder ur min kamera den senaste tiden inom samma inlägg, så here you go, mina ”guldkanter”. Eller ”höstmys”.

IMG_3041IMG_3035

De senaste veckorna har det varit ett internationellt umgänge. Förutom Nikko från Kokkola så har vi hängt med Fine från Tyskland och Vlaicu från Moldavien. Sträck upp en hand den som känner nån från Moldavien? Nä, precis, tänkte väl det. Moldavien är känt för att vara Europas fattigaste land (en medellön på 150 i månaden, fatta pinsamt när en själv sitter och klagar på att en inte har råd att köpa Dior-mascara varje månad) och The Epic Sax Guy. Som Vlaicu är bekant med! You can’t make this shit up. Älskar verkligheten ibland. Tyskland är väl känt för fotbolls-VM 2014 och tvivelaktig politisk historia. Kokkola är inte känt alls.

IMG_3045

Mitt recept för att lyckas med internationellt umgänge; blanda upp med valfritt antal Larsmo-bor. Jag tog Mia och Henkka. Så umgänge – det är en #guldkant.

IMG_3051

Katter är också en #guldkant. Bäst är de när de ligger och sover på barn & ungdomshyllan (vem har inte en sån?) bredvid Dumbledore.

IMG_3052

Eller när de är nyfikna på kameran. Alltså Viola <3.

IMG_3054

Små presenter av släktingar är definitivt en #guldkant. Speciellt om släktingen i fråga vet att en älskar Borta med Vinden. Tack faster! (Förresten, min bror har börjat skriva egna vitser. Så här går en ”Vem är den snabbaste släktingen? Faster”. Och en annan (funkar bäst på dialekt) ”Vilket ben i kroppen festar mest? Rejvbejni”. To be continued…)

IMG_3049 IMG_3058

Mat är också en #guldkant. Bäst är det ju förstås om en slipper laga skiten själv. Bild ett visar en uppvärmd tallrik snålsoppa från jobbet – nothin’ snålt about that. Soppor är ju dessutom godkänt som höstmysmat. Bild två visar min lyxmiddag i onsdags. Jag blev nämligen sktiförkyld och febrig och fick stanna hemma ett par dagar. Ragnar och Ellu piggade upp mig med att handla hem mat åt mig OCH laga mat åt mig. Det är #guldkant om nåt är #guldkant, vänner som tar hand om en när det behövs.

IMG_3031

Kaffe vid fammos = always #guldkant.

IMG_3047

Tatueringar är ju verkligen #guldkant, eftersom en gör dem så sällan. Jag gjorde en ny i tisdags, men jag har inte orkat ta bild på den pga blev sjuk dan efteråt och nu är den skorvig och ful, så ni får vänta. Istället kan ni njuta av syrrans nyförvärv.

gold_704_1039105a

Saker som också är #guldkant, men som inte fastnat på bild (det här kommer upp om man googlar guldkant): Baby-regn i bekantskapskretsen. Inom en vecka har inte en, utan TVÅ av mina närmsta fått barn. Fint med bebisar. Att bli frisk efter flunssa = #guldkant. Min nya playlist på jobbet som ni kan följa HÄR är också lite #guldkant. Och att det är en vecka precis till min födelsedag… Inte så #guldkant p g a ålderskris (ni vet gruppen All my friends are having babies, I’m having hangovers? Det var jag som grundade den) men #guldkant tack vare en guldig födelsedagsfest. Att läsa nyöversättningen (oekj, två år gammal, så inte sååå ny) av Orlando i lagom feberyra är dekadent svag dam vid sekelskiftet-feelis- #guldkant.