20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film…

Känns ju lite konstigt att gå tillbaka till vardagligt bloggeri efter att ha spillt ut mitt hjärta över tangentbordet och filosoferat över livet och döden, men vad ska en göra? Så här är det ju. Stora ögonblick efterträds av små bagateller. Ena stunden existentialism, andra stunden ekomjölk.

Om jag skulle få spela huvudrollen i en film, som inte skulle vara en diskbänksrealistisk dokumentär som hetter typ Åttiotalisterna – vad hände?, så tror jag att jag skulle sparka röv som Scarlett O’Hara i en remake av Borta med Vinden. Varför? Jo;

1. Jag älskar Borta med Vinden, sett den fler gånger än jag vill erkänna.
2. Jag är lite sådär lagom elak, precis som Scarlett ska vara.
3. Jag tror mig passa ganska bra i Southern Belle-klänningar. Kanske. Är i alla fall mycket vänligt inställd till hatt.
4. Jag kan härma sydstatsamerikanska ganska bra. Enligt mig själv.
5. Jag har ett ypperligt förslag på vem som skulle spela Rhett Butler (Zlatan).
6. Jag kan knyta näven mot skyn på ett mycket trovärdigt sätt.
7. Jag har ett killer bitchface.

Viven Leigh ba, man sku tro he.

Varsågod Hollywood. Den här idén bjuder jag på.

 

 

Vi måste prata om Kristian Gidlund

Fast ni säkert alla pratat en hel del om det redan.

Första gången jag kom i kontakt med Kristian Gidlunds blogg I kroppen min var via Tita, som länkade till honom. Jag läste lite, men bestämde ganska snabbt att det här klarar jag inte av. Sen har jag faktiskt medvetet undvikit honom lite, läste kolumnen ”Det Sverige jag lämnar” och fick hjärtkramp. Såg honom bli intervjuad i Babel och bölade hela kvällen. Bestämde mig för att verkligen inte läsa nåt. Bokmärkte länken till hans sommarprat, lyssnade inte. Döden var så närvarande ändå under 2013, Kristian Gidlund fick vänta. Kom till jobbet 17:e september förra året och hörde att det var över nu, att han hade dött och bet underläppen blodig av tillbakahållen gråt. Det var för stort, det var för sorgligt, jag kunde liksom inte möta allt det där. Cancer, det är så svart och skrämmande. Speciellt när du ännu har en faffas död så nära inpå.

Men så igår köpte jag boken I kroppen min: Resan mot livets slut och alltings början. Tänkte att nu. Nu ska jag ta tag i det, för jag förstod ju att det finns ett verkligt värde i de här texterna. Nu vågar jag.

Jag tänkte att jag skulle ha boken på en särskild plats och bara läsa lite i taget, så att jag inte blir överväldigad. Sket ju sig rejält kan en säga, låg upp till tre i natt och sträckläste. Kunde. Inte. Sluta. När det är så fint och nära skrivet som I kroppen min är, då går det inte att sluta, fast man ska jobba om några timmar. Hade ju förberett mig på att gråta, jag är ju en lipsill. Men jag hade inte förberett mig på det här.

Självklart grät jag. Jag hulkade och snorade, kramade katterna, vred och vände på mig, fick gå upp och vanka runt lite i lägenheten emellanåt för att inte förgås. Vid ett tillfälle grät jag så mycket att ena linsen trillade ur ögat. Det var en av gångerna Kristian pratar om barnen han aldrig kommer få. Hur det träffade mitt i hjärtat på nåt sätt. För även om jag inte är döende och även om jag inte har cancer, även om jag har hela livet framför mig och många fertila år kvar, så är det här med att aldrig få barn något jag tänker mycket på. Jag vill inte ha barn nu (eller nåja, kunde gått röva bort en och annan bekants unge när jag träffar dem, de är ju alla så söta), men nån gång. Jag vill faktiskt det. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Och jag vet inte när jag ska bli stark nog att våga skaffa barn. Eller om jag kommer hinna. Och att Kristian aldrig fick barn, att han inte hann, det är så himla orättvist. Det var svårast av allt att läsa.

Nej, svårast var när han berättade om hur han tog farväl av sina vänner hela tiden. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig vara i den situationen. Att bli tvungen att ta farväl på det sättet, eller att någon tar farväl av mig. Och han är ju i min ålder. Om en inte allt för lång tid kommer jag vara äldre. Den tanken också.

Nej, svårast var kanske hans så ärliga funderingar om döden. Om när en kompis till honom visar en dokumentär om ett barn som kanske blivit född med en gammal själ, en soldat från andra världskriget som flyttat in i en amerikansk unge. Det lilla hoppet i det. Det var det svåraste. Och när han ber sina nära att inte bli rädda om han visar sig efter döden.

Jag tycker ni ska läsa hans texter om ni inte redan gjort det. Det är vackert och viktigt och hopplöst och trösterikt. Kanske finns det en idé med att läsa allt i ett nafs, för jag har aldrig tänkt så mycket på livet och döden och meningen med allt som idag. Aldrig gett så många tysta löften till mig själv om att försöka göra nåt vettigt av den här tiden. Aldrig bett så många böner, riktade åt nån jag inte vet om jag tror på, om att alla jag känner ska få leva, utan tumörer och utan biverkningar. Jag har aldrig känt mig så annorlunda i slutet av en bok jämfört med början. Kanske, på lång sikt, har jag blivit en lite bättre människa tack vare Kristian Gidlund. Kanske, kanske. Och mitt i all upprivenhet som den här boken lämnade efter sig så känns det faktiskt lite bättre. Döden känns lite mindre farlig. Så läs, läs för allt i vääde. Gör det bara.

19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång.

index  En gång hittade jag den Liselott, Lottas dotter, allra sista Lotta-boken på SPR-kirppis i Kokkola för 50 cent. Det är den mest sällsynta (och kanske den fulaste, herregud, pärmen) och jag har sett exemplar av samma bok bli sålda för flera hundra kronor (tror 800 är det dyraste jag sett) i Sverige. Känslan när jag hittade den, mitt bultande hjärta, hur jag blickade rnut mig för att kontrollera att ingen annan Lotta-fantast stod beredd att anfalla mig för att få boken. Åh, det var magiskt. Det var ett äkta fynd.

Och nu tänkte jag faktiskt besöka samma loppis igen, för att kolla om Fru Fynd-fortuna står på min sida idag.

Den här dagen är inte värt ett blogginlägg ens

IMG_2063

Så här såg jag ut imorse när jag vaknade

Tisdagen den 28:e januari – du hatar mig och jag hatar dig. Är på så sjukt dåligt humör idag. Varnade mina kollegor att jag inte passar i servicebranschen idag och de eventuellt måste läsa rubriken ”Servitör misshandlade kund efter att kunden i fråga bett om påtår” imorgon på tidningen, men ingen misshandel so far. Valde istället att lägga all min ilska på att desinficera en bänk och skriva en lapp;

1509969_10151992075784107_1264889732_n

Jag blev faktiskt lite gladare av lappen, fnyser nöjt och grymt varje gång jag ser den.

 

Ni kan fråga min kollegor, det är jätteroligt att jobba med mig. Nu får den här dagen vara, jag går och lägger mig och hoppas på lite bättre humör imorgon. Hejdå skitdag.

Min helg dårå

Mitt kamerabatteri dog på fredagen och jag har fortfarande inte orkat ladda det, så jag har inte en bild att visa. Men jag gjorde inget att visa upp heller. Fredag satt jag hos pappas och tittade på På spåret, lördag satt jag hos fasters och umgicks med släkten och söndag var jag och syrran på kaffe till fammos. Så en mycket familjeorienterad helg har jag bakom mig.

Nästa helg åker jag till Åbo för terminens första LittSkap-helg och jag ser redan så hemskt mycket fram emot det. Känns överlag som att mitt liv står lite på stand by-läge just nu (för att inte prata om skrivandet) så en Åbo-helg är tror jag precis vad jag behöver just nu.

Har ni den där känslan nån gång att livet liksom är bra och egentligen har du inget att klaga på, men det är bara lite… Tja, lite stillastående. Jag vet inte vad jag saknar eller om det bara är så här att vara nöjd med livet. Är liksom inte så van med att saker och ting funkar som de ska, så kanske det jag känner bara är nåt så enkelt som tillfredsställelse?

Fast, nåja. skulle jag få önska mig en sak så är det kanske ett mer sprudlande socialt liv. Jag har helt medvetet legat ganska lågt en tid, jag orkar liksom inte umgås bara för att umgås, men det får ju den konsekvensen att folk glömmer bort en lite. Nu vill jag verkligen inte låta som nån martyr, det är inte synd om mig alls, eftersom jag valt det själv, men kanske är det lite det att jag ångrar min asociala period lite nu. Jag borde kanske ha tackat ja till nåt nångång och kanske t o m ansträngt mig lite. Jag har upptäckt en ganska påtaglig ensamhet den här senaste tiden. Det blir extra påtagligt när en bor ensam (which I love oftast men) Dessutom märker jag hur mina sociala talanger (som faktiskt var rätt bra en gång i mina glansdagar, höhö) tynar bort. Det är ju som en muskel det med en måste träna, en kan inte bara låsa dörren om sig i några månader och tro att en ska vara en skittrevlig, socialt kompatibel människa när en kommer ut. Jag skulle nästan gå så långt som att kalla mig lite myscho.

Det här är ju verkligen inget som inte går att bota ganska enkelt, det är bara att lyfta på röven och dra tummen ur. Ringa en kompis och erkänna att en är lite ensam och gärna vill hänga. Gå ut och träffa folk. Hej och hå.

Nu blev det här nåt slags pseudofilosofiskt skitinlägg, men det känns som att jag inte varit speciellt personlig på sistone här på bloggen och ensamhet och följderna av det är väl något jag funderat en hel del på den senaste tiden. Så ta det för vad det är – måndagsfunderingar strax efter jobbet. Av en som dessutom låg upp och hörde på när folk spydde utanför huset i natt. Vilka LIGISTER dricker så de spyr mitt på trottoaren en SÖNDAGnatt? Det är ju ARBETSDAG idag. Ock ock. Och inga mössor hade de på sig heller. Och ja, det är jag som är tanten som stod bakom persiennen och hötte med näven i natt.

Nu ska jag göra Quornfärs. Adios.

18. Hepp! Dagens filmtips

atasovado-540x738

Jag har tipsat om den här förut, men jag tycker Äta Sova Dö är den bästa svenska filmen sen Fucking Åmål. Tycker alla borde se den, speciellt alla svenskar, speciellt före valet i år. Men ni andra också. Det är den mest upplyftande, mest deprimerande, roligaste, sannaste, finaste och fulaste filmen jag sett på flera år. Se den!

Veckans Zlatan

Okej, Veckans Zlatan var en kortlivad kategori här på bloggen och okej, ni har väl alla sett den här reklamen vid det här laget, men alltså. Alltså. Alltså… Blir knäsvag och får ont i bröstkorgen av den här reklamen. En Zlatan i bara kaliise som vinterbadar, det är nästan så jag blir sugen på en Volvo.